Musikrecension: Bekant och obekant
Allt ser mycket bekant ut. En full symfoniorkester uppställd i Musikhusets stora sal. Konsertmästaren stiger upp, orkestern stämmer och dirigenten kommer in. Men vänta nu, vad spelar de riktigt för instrument?
Gaohu, erhu, yangqin, xiaoruan, qudi, bangdi... Jag får idka en del efterforskningar innan instrumentupplägget klarnar till fullo. En kinesisk orkester är uppbyggd av traditionella kinesiska instrument, flera av dem utvecklade till instrumentfamiljer (sopran-, alt-, tenor- och bassuona till exempel). Mötet mellan västerländsk klassisk musik och kinesiska traditioner kan ta sig uttryck även så här!
Hong Kong Chinese Orchestra presenterade ett ambitiöst program med tonvikt på nutida musik, speciellt i början. Själv hade jag kanske gett publiken lite mer tid att möta den för många helt nya orkestertypen, och introducerat den i lugn och ro med lite mer melodiskt material.
I Peng Xiuwens arrangemang av folkmelodin As the Moon Rises fick man ett speciellt bra grepp om instrumenten, hur orkestern är uppbyggd och hur de olika instrumenten låter. Säkert var det här vad många väntade sig – smäktande flöjtmelodier, knäppande lutor... Men ändå undvek stycket skickligt all sorts smörighet.
Så gjorde även Zhu Jianes A Sorrowful Tune, som fick mig att tänka på Ravels Bolero (dock utan transartade trumostinaton). En enkel, sorgsen melodi vandrade mellan de olika instrumentgrupperna, utan att framskrida alltför förutsägbart. Här fick flera instrument visa sin särart och också ta sig lite mer individuella friheter, till exempel i konsertmästaren Zhang Chongxues fina erhu-solo. Suona-sektionen fick tuta på i öronbedövande nyanser. Inte för inte används detta oboeliknande instrument oftast utomhus, till exempel i begravningståg.
Chan Ming-chis inledande verk var expressivt, medan Richard Tsangs rätt lyriska konsert för den kanteleliknande cittran zheng framfördes smakfullt av Luo Jing. Orkestern bjöd också på ett finländskt beställningsverk, Ihmix av Jukka Tiensuu. Jag gillade speciellt den enkla inledningen, hur en enda ton kan skifta i många olika färger. I övrigt var verket rätt långt uppbyggt av starkare accenter som föll sönder i mjukare efterklanger. Tankarna gick till ett böljande hav – vågor som når stranden en efter en, ibland kraftigare, ibland milt. Tiensuu är en gammal räv med ett säkert tonspråk och hans instrumentering var säkert ett medvetet val, men själv tyckte jag det var lite synd att lämna så stora delar av orkestern outnyttjad. Speciellt den stora sektionen bestående av olika slags lutor kändes hela kvällen igenom som den mest säregna gruppen i orkesterns klang.
Kvällens huvudverk var Guo Wenjings halvtimmeshelhet Three Melodies from West Yunnan, ett mycket lyckat val. Emellanåt kände jag mig rätt förbryllad över att så få av kvällens kompositörer aktivt utnyttjade någon form av puls, men Wenjings stycke var rytmiskt mångsidigt. Kompositören behärskar orkestertypen till fullo och lyckades trolla fram en mångsidig palett klangfärger, kombinera massiva explosioner med mer individualistiska solopartier (bland annat fina solon på pipa-luta). Programbladet nämnde Stravinskys Våroffer och visst är det en passande jämförelse, men i tredje satsen var kopplingarna så många att det stundvis kändes som snudd på plagiat.
Kvällens dirigent Yan Huichang grävde rätt så raskt fram flera extranummer, synbarligen ur film- och underhållningsmusikens värld. Musikaliskt kändes de nog aningen plattare, men orkestern spelade på av hjärtans lust och energin var fin. I dessa nummer märkte man också hur avgörande slagverksfärgerna är för helheten – då man hamrade på cymbaler, pukor och xylofoner lät det genast mer som en västerländsk symfoniorkester, till skillnad från alla de spännande slagverk som varit i bruk tidigare.