Skivrecension: Lyssna på grannen
Estnisk folkmusik har under de senaste åren allt mer börjat höja profilen också i Finland.
(Rockadillo Records)
Det är välkommet, vårt södra grannland har nämligen en hel del intressant att bjuda på. Gränsöverskridande samarbete bjuder Mari Kalkun & Runorun på i och med skivan Tii ilo.
Mari Kalkun är en estnisk musiker som är känd både som singer-songwriter och som folkmusiker. I samband med hennes utbytesstudier vid Sibelius-Akademin i Helsingfors såg ensemblen Runorun dagens ljus. Det är en alldeles utmärkt sammansatt kvartett. Mari själv sjunger och spelar olika sorters kantele, och backas upp av Maija Kauhanen på kantele och sång, en av Finlands mest intressanta unga folkmusiker just nu. Kombinationen av liknande instrument men olika musikalisk bakgrund är lyckad, det blir en dialog som förs inom lämpligt snäva ramar. Runtom denna kärna byggs däremot världsomfamnande musikaliska ramar, med Nathan Riki Thomson på bas och Tatu Viitala på trummor. De är båda mångsidiga musiker som bäddar in folksången i jazzigt etnokomp, hela tiden följsamt ackompanjerande.
Jag är inte extremt insatt i estnisk folksång, men Kalkun bjuder på en smakfull grundkurs. Det blir sång från olika delar av Estland, sånger om krig, fåglar, gungor, sömn och sömnlöshet. En del av låtarna är helt traditionella, men i nya världsmusikaktiga kläder. Andra är nykomponerade. Också en del av texterna är nya och rätt poetiska. Ibland kombineras ny lyrik smakfullt med traditionell sådan, till exempel i Hommik Siberis (Morgon i Sibirien). Kombinationen hörs också i röstanvändningen – ett mjukt, drömmande tonfall varvas med mer rakt på sak-attityd och genomträngande tonbildning.
Överlag är Mari Kalkun en mångsidig sångerska. Det hårda soundet i exempelvis Soãlaul (Krigssång) från Seto sitter lika bra som en jazzigare, nästan förföriskt groove i Jakopi unõnago (Jakobs dröm), ett av mina favoritspår på skivan.
Helheten är smakfull och fungerande. Allra gladast är jag måhända över att ständigt bli överraskad. Ingen låt är den andra lik, utan att för den skull tappa den röda tråden. De flesta melodiska motiven är enkla och upprepas otaliga gånger, men tack vare ett innerligt tonfall och mångsidiga arrangemang tänker man knappt på det. Det här borde fungera bra i vilka världsmusiksammanhang som helst.