Styrkes återkomst: Kaxig framtoning, slipad popmusik
Tove Styrkes röst är så stark att den oftast blåser liv också i mer lättviktiga kompositioner. Men recensenten hoppas ändå att hon nästa gång vill testa sina gränser och närma sig den tyngre soul som bara väntar på henne.
(Sony)
I början av sin karriär rörde sig Tove Styrke så långt ifrån de stråk där gatukredd odlas som det bara var möjligt. Hon öppnade med en pallplacering i Idols 2009, hoppade av gymnasiet för att helt kunna satsa på musiken, och gav nästa år ut sitt kommersiellt smarta, platinasäljande debutalbum. Redan innan hon fyllt 18 hajpades hon stort, sågs som ett framtidslöfte både för den europeiska och amerikanska marknaden, men brände sedan också ut sig på nolltid. 2012 inhiberade hon den sommarturné som skulle ha inkluderat en rad olika länder, och återvände i stället till hemorten Umeå där hon tog time-out på obestämd tid.
Det var ett beslut som visade att hon inte saknade vare sig mod eller integritet. Och när hon nu återvänder, efter att i några år ha sugit styrka ur Umeås alternativa musikscen, vet hon mer om både vad som väntar henne och vad hon vill.
Under den mellanliggande tiden har hon också tillägnat sig en mer samhällsmedveten, feministisk attityd i sitt skapande – så åtminstone enligt de intervjuer som föregått återkomsten. Och visst kan man säga att hennes andra album Kiddo under vissa stunder är en vidräkning med patriarkatet: ”Gents of the empire / Strangle my desire / Pull the plug sire / And I’ll split fire.”
Russin ur r’n’b-kakan
Vi möter här en popsångerska med kaxig framtoning, stark röst och intresse av att plocka olika slag av russin ur den moderna r’n’b-kakan. Men materialet hade – hur snyggt och hitorienterat det än är, eller kanske just därför – gärna fått inkludera lite fler vassa kanter och mer tyngd. Den öppning jag nu i första hand hittar uppstår när hon går in för rakare, mer markerade rytmer och samtidigt höjer näven. Och min favorit på skivan, reggaen Boarderline, bjuder faktiskt på en fläkt av gamla protestgrupper som The Slits eller The Pop Group – reggae, punk och dub i en kompromisslös smet.
Så att Styrke är en begåvning är uppenbart, men frågan är om det då är riktigt optimalt att omge henne med så många låtskrivar- och producenträvar (Johan T. Karlsson, Annika Norlin, Janne Kask), som vet hur man når resultat men som kanske inte är så benägna att experimentera och ta risker. Jag skulle gärna se att hon nästa gång hade ännu mer personligt utrymme, så att hon i lugn och ro kunde testa sina musikaliska gränser. Nu är paketet visserligen laddat med kvalitet, men emellanåt också så väloljat att man börjar sakna något som sticker ut.
Alla möjligheter öppna
Fast hennes egen livgivande röst finns förstås där, och den får lyckligtvis gott om utrymme. Hon kan också variera den enligt låtarnas specifika behov, allt från sval nonchalans till intensiv r’n’b-utlevel- se.
Vilket hennes nästa steg ska bli är svårt att sia om, många möjligheter tycks stå öppna, men själv hoppas jag att hon småningom skulle närma sig också den tyngre soul som ju bara väntar på henne. Blir produktionen dessutom lite ruffigare kan det verkligen börja slå gnistor.