Skivrecension: Proggrock med tyngd och finess
Med österbottnisk beslutsamhet och talang understryker Moonwagon att vi finländare är baddare på instrumental proggrock, skriver Ole Nerdrum.
(Presence Records)
Moonwagon har med sin suggestiva instrumentalmusik vunnit gehör också utanför Finland. Gruppen påminner lite om Hawkwind, King Crimson, Kingston Wall och Hydria Spacefolk. Framför allt handlar Moonwagon om helgjuten musik med stor output som inte ens avtagit efter att keyboardisten hoppade av efter föregående plattan Foyers Of The Future (2012). Klaviaturen spelas nu i stället av gitarristen Joni Tiala och av basisten Janne Ylikorpi. Jani Korpis krutfyllda trummande stöder perfekt den fylliga musiken.
The Rule Of Three, som är bandets tredje album, bjuder inte bara på bombastiska urladdningar, utan lättas ställvis upp av akustiska gitarrer, mandolin och dulcimer. Sporadiskt ljuder också en mänskoröst som effekt. Skivans enda sånglåt Run To The Sun torde göra även den suraste surpuppa glad. Låten får mig att tänka på legendariska Syd Barretts utflippade naivism. Den största glädjen bereder ändå upptäckten av den stilistiska utveckling som bandet uppvisar. Till exempel hörs nu mer influenser från folkmusik än tidigare och skärpan i musiken är annars också genomgående påtagligare än tidigare.
Med österbottnisk beslutsamhet och talang understryker Moonwagon klart faktumet, att vi finländare är ena riktiga baddare på instrumentalproggock – vilket ju stått klart alltsedan genrens begynnelse.