Musikrecension: Skriet från vildmarken
Tanya Tagaq rider på en våg av framgång, och efter att ha sett henne live är det lätt att förstå varför, skriver Tove Djupsjöbacka.
Helsingfors festspel, Festspelstältet 24.8.
Ibland har programplaneringen i Festspelstältet hållit sig till rätt trygga alternativ, därför var jag extra glad i år över att man fördomsfritt bokat en så pass vild artist som kanadensiska Tanya Tagaq. Hon rider på en våg av framgång just nu, och efter att ha sett henne live förstår jag varför. Sällan har man väl varit med om en sådan eruption av vild energi som i Festspelstältet i måndags. Vissa i publiken klarade inte av det utan lämnade tältet mitt i det hela. Den rätt öronbedövande ljudnivån spelade säkert också in.
Det är mycket som är fascinerande i Tanya Tagaqs konstnärsskap. Till exempel kontrasten mellan hennes mjuka talröst och hennes kraftiga scenpersonlighet. Hela upplägget är genialt. Man bjuder på en dryg timmes improvisationssession – en flytande ström av musik och uttryck, dynamiskt omväxlande mellan oaser och explosioner. Greppet om formen är bombsäkert. Inte en stund behöver man tvivla på om de tre musikerna på scenen är på väg åt samma håll. Ibland är det den ena som manar till hetsigare tempon, ibland den andra. Violinisten Jesse Zubot och trummisen Jean Martin är trygga samarbetspartners. Alla tre musiker lyckas vara kraftfulla i sin egen grej samtidigt som de är vidöppna för varandra.
Tanya Tagaq är en röstkonstnär utan like. Hon använder nästan inga ord alls, men rösten rör sig genom mångsidig terräng, från vackra lyriska tongångar till basbröl. Mot slutet av kvällen roar jag mig med att fundera i vilka alla sammanhang hennes röst kunde passa in – hon skulle till exempel självklart platsa som solist i vilket blackmetalband som helst.
Inga kompromisser
Tagaqs musikaliska bakgrund finns i inuiternas strupsångskultur, som baserar sig på små rytmiska riff och ursprungligen alltid utövas i par. Även då den utförs ensam låter det som om två röster turas om, bas och diskant, på utandning och inandning. Att omplacera en dylik tradition i något som andas 2010-tal kan inte vara lätt. Många utövare av olika musikkulturer tvingas kompromissa och ge upp väsentliga sidor av sig själv då de träder in på världsmusikfältet. Vad gäller Tanya Tagaq känns det som om hon inte gör några kompromisser – den egna kulturen finns med som en del av en mer omfattande helhet. Den böljar fram utan att tvingas in i ett mer ”normalt” format, exempelvis spjälkas upp i treminuterslåtar.
Jag är också full av beundran för Tagaqs fysiska uppträdande. Barfota i inuitinspirerad klädsel rör hon sig fullständigt ohämmat med sin mikrofon. Hon verkar helt enkelt vara lugn i sig själv, sin kvinnlighet och sin sexualitet.
Helsingfors festspel var först med att bjuda in denna spännande konstnär till Finland, nu är det dags för andra arrangörer att göra detsamma! Det här är nämligen något som måste upplevas live, skivor är bara en blek avbild. Jag kan definitivt se Tagaq passa in i en lång rad alternativa sammanhang. Visst är hon en utmaning för publiken, men det lönar sig att anta den.
Medryckande hästgnägg
Kvällen inleddes med sjumannabandet Yxqin från Mongoliet, som bjöd på en festlig bukett låtar, inte alltför svårsmält för publiken – man fick både klappa och sjunga med. Många fina röster och fina instrumentalinsatser, ändå tyckte jag att bandet saknade riktning. Sju musiker betyder lätt en fullsmockad ljudbild, av stränginstrumenten hördes inte mycket och hela tre stycken morin khuur (hästhuvudfioler) är väl mycket. Först på slutet började musikerna bjuda på mer personliga musikaliska ingrepp, som en smäktande morin khuur-trio och roliga imitationer av hästgnägg. Man skulle gärna få bygga upp en egen stil med stöd av till exempel dessa ingredienser i stället för att försöka göra lite av varje. Men visst blev det också fina stunder – de få strupsångsinslagen var skickliga och den elektrifierande galopptakten i musiken är definitivt medryckande.