Musikrecension: Krackelerande lyriskhet, klanger med brus
Effektsökeriet eller sökandet efter nya spelsätt är inget självändamål för Jouni Hirvelä, men är närvarande i alla hans stycken.
Medverkande: Meeri Pulakka, sopran, Jenni Ljung, piano, Eeva Rysä, cello, Due Antti: Antti Leinonen, dragspel, Antti Suoranta, slagverk, Uusintaensemblen: Maria Puusaari, Teija Kivinen, violin, Atte Kilpeläinen, altviolin, Markus Hohti, cello, Malla Vivolin, flöjt, Heikki Nikula, klarinett, Morita Kazutaka, slagverk, Saara Olarte, harpa, Elisa Järvi, piano. Sibelius-Akademin, Musikhuset, Camerata 24.8.
När Sibelius-Akademin valde att låta debutkonsertinstitutionen gå i graven för några år sedan instiftades i stället en sommarkonsertserie, som precis som debutkonserterna skall presentera musiker som nyligen utexaminerats med högsta betyg. Årets sommarserie inleddes med saxofonisten Nanako Lammias konsert i början av juni. Efter den följde en två och en halv månader lång paus. Den här veckan ordnas tre konserter: Efter Jouni Hirveläs kompositionskonsert i måndags återstår pianisten Tuomas Kyyhkynens recital på torsdag och dragspelskonstnären Harri Kuusijärvis dito på fredag.
Jouni Hirvelä (född 1982) tillhör den generation av tonsättare som sakta men säkert håller på att göra sig känd. Han studerade komposition vid Sibelius-Akademin för Veli-Matti Puumala och Tapio Nevanlinna och utexaminerades 2013 med utmärkta betyg. Han har deltagit i mästarkurser för bland andra Kaija Saariaho, Chaya Czernowin, Marco Stroppa, Jukka Tiensuu, Jouni Kaipainen och Bent Sørensen och är tillsammans med Anna Huuskonen ordförande för kommittén som arrangerar Ung Nordisk Musik-festivalen i Helsingfors nästa vecka.
Som kompositör säger sig Hirvelä vara intresserad av en ”krackelerande lyriskhet, som tar sig uttryck till exempel i sköra klanger med brus, en förkärlek för diskantregistret samt svirrande eller fragmenterade texturer” (ur programbladet). Som genomgående drag i de sex verken från 2007–2015 som hördes i måndags kan man skönja sökandet efter tystnaden och ett skört uttryck. Effektsökeriet eller sökandet efter nya spelsätt är inget självändamål, men är närvarande i alla stycken. Kompositörens utbytesår i Berlin fungerar som ett slags vattendelare med vissa stycken skrivna innan och andra skrivna under eller efter Berlinvistelsen.
Det mest konventionella stycket torde vara Akvaariotalot till text av Olli Heikkonen och med ett citat av Björneborgbaserade proggrockbandet Kuusumun Profeettas låt Akvaario som knorr på slutet. Det här är egentligen en lied som inledningsvis känns schönbergskt expressionistisk med en rik pianosats som närmast påminner om Skrjabin. Stycket utvecklar sig ändå i en teatral riktning och mot slutet är Meeri Pulakka och Jenni Ljung rätt så upptagna av att viska i kapp med huvudet under flygellocket.
I Kokiriko finns ett ljudband med rasslande slagverk som står i kontrapunkt till fyramannaensemblens trummande med fingrarna på sina instrument (flöjt, klarinett, slagverk och harpa).
Stråkkvartetten Saraceno impressions (inspirerad av Tomás Saracenos konstverk som visades på Konsthallen 2013) fungerar utmärkt inte minst tack vare bilderna på spindelnäten som projiceras medan de fyra fullfjädrade proffsen i kvartetten försiktigt gnider på sina instrument.
Macbeth Fragments framförd av Maria Puusaari och Elisa Järvi utmärks av ett rytmiskt knackande på flygellocket och en dämpad, hög pianoton i kombination med en yvig violinstämma som ändå inte är särskilt sångbar. Också i solocellostycket Cracked i Eeva Rysäs tolkning finns rikligt av spruckna toner.
I Unwindings (2015) har Due Antti (Antti Leinonen, dragspel och Antti Suoranta, slagverk) inledningsvis inte många konventionella toner att spela. Dock är herrarna fullkomligt upptagna av sina stämmor, av att få varje detalj att sitta och varje slag att träffa rätt.
Jouni Hirveläs känsliga stycken i proffsiga framföranden får mig att stanna upp och lyssna på tystnaden eller luftkonditioneringen som stör den. För mig blir detta den stora behållningen.