Kan vi känna Cromwells känslor?
BBC-versionen av Hilary Mantels hyllade historiska roman Wolf Hall hör till höjdpunkterna i Yles höstutbud. Pia Ingström som läst böckerna recenserar serien.
Det kan vara bra att repetera årtal och successionen av Henrik VIII:s fruar innan man slår sig ner för att avnjuta BBC:s filmatisering av Hilary Mantels två första stora romaner om Thomas Cromwell (1485–1540). Under den första timmen skall historien om det skändliga avsättandet av kardinal Wolsey leda in oss i historien om hur en hel kyrka måste reformeras, klosterväsendet upplösas och internationella relationer omorganiseras för att få till en kunglig skilsmässa, och det hoppas en del i tid och rum. Men det är värt besväret.
Serien Wolf Hall heter som den första av romanerna, men följer Cromwell, kungen och inte minst Anne Boleyn till halshuggningen av den sistnämnda – med andra ord till slutet av romanen Bring up the Bodies. De här två böckerna förlänade Mantel var sitt Bookerpris. En tredje del är utlovad, liksom en uppföljare till tv-serien.
Romanerna är i mitt tycke lysande, och jag är inte ens särskilt intresserad av historiska romaner som genre. Ingen tv-filmatisering kan göra Mantels språkliga gestaltning rättvisa eftersom den engagerade läsaren blivit medskapare i hennes berättelse. Men efter att ha sett de två första delarna av BBC:s serie känner jag åtminstone inte att den förstör något, tvärtom har den sina poänger.
Damian Lewis var kanske oundviklig i rollen som den rödblonda kungen, men jag kan inte påstå att han skulle vara direkt intressant. Som Anne Boleyn får vi Claire Foy, med viss erfarenhet i facket "labil slyna". På något sätt ingår det i arbetsbeskrivningen för Boleyn att hon ska vara både ful och snygg, attraktiv och frånstötande, förhatlig och värd vår medkänsla – Foy är kanske ändå för snygg och endimensionell här?
Men allt står och faller med huvudrollsinnehavaren Mark Rylance, för det är sin Cromwell Mantel älskar, och skall tv-serien fånga något av den enastående energin i romanerna måste den kärleken, dess envetna fokusering, finnas också där. Annars blir det bara politiskt intrigspel eller välbekant Tudormjukporr.
Så här beskriver Mantel sin Cromwell:
”Han har en förmåga att få som han vill, han har en metod; han kan använda sig av charm eller mutor, övertalning och hot, han kan förklara för en vilka ens sanna intressen är, eller avslöja sådant i ens eget inre som man inte visste fanns. Varje dag har han att göra med ädlingar som, om de bara kunde, skulle förinta honom med en hämndlysten smäll, som en fluga.”
Mera användbart vid förvandlingen av det hela till filmmanus är ändå hennes sätt att gestalta honom i 1500-talets Londonvardag: En eftertänksam och observant man som kan invänta det rätta ögonblicket för att ta ut sin hämnd, men också umgås ömsint hänsynsfullt med gamlingar, barn, kvinnor och små hundar. En man som trivs i sin kropp och kan göra saker med sina händer, men också behärskar många språk och har ett osannolikt gott minne. Ibland skall vi lida med honom när sorgen sköljer över honom som en lång dyning, ibland ska vi vara lite rädda för honom, nästan aldrig skall vi skratta åt honom, men kanske någon enstaka gång med honom.
Det är inte helt klart om Rylance rymmer riktigt allt av detta, eller lyckas skapa en sådan identifikation hos åskådaren att man glömmer att minspelet och de rynkiga kinderna snart ter sig välbekanta och i stället börjar känna hans känslor. Men ställvis är han oemotståndlig, och många av birollerna är också oförutsebara och intressant besatta.