Flåsig sängkammarfars
Ray Cooneys fars är en välskriven men ack så generisk historia.
Text: Ray Cooney. Översättning: Pentti Järvinen. Regi: Neil Hardwick. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Irmeli Toivanen. Ljus: Kari Leppälä. Ljud: Eradj Nazimov. Mask: Anne Gorlewski-Leino. Hår: Taina Tervo. På scenen: Heidi Herala, Santeri Kinnunen, Vappu Nalbantoglu, Esko Roine, Eero Saarinen, Eppu Salminen, Asko Sarkola, Sari Siikander, Kaisa Torkkel, Eija Vilpas. Premiär på Helsingfors stadsteater 19.
En minister i Sipiläs regering har tagit in på hotell med sin fru. Hon ska gå på teater medan han sköter sina politiska uppdrag. I själva verket har han, i maskopi med sin assistent, stämt möte med sin älskarinna i ett annat rum på hotellet.
Men så går det som det brukar i farser, en rad missförstånd uppstår och snart kucklar assistenten med ministerns fru i ett rum medan ministern jagar älskarinnan i ett annat. Till soppan hör dessutom älskarinnans make, hotellpersonalen och en nyfiken hotellgäst som råkar vara kristdemokratisk politiker.
Ray Cooneys fars från 1984, som för övrigt varit en publikfavorit i Sverige med titeln Hotelliggaren, är en välskriven men ack så generisk historia. Här finns alla den klassiska sängkammarfarsens inslag, med förväxlingar, nödlögner och ett antal aningslösa karaktärer som går på vad som helst så att charaden kan fortsätta. Spindeln i nätet brukade vara butlern, som fick ta till all sin kreativitet för att dubbelspelet inte skulle uppdagas; nu är den rollen reserverad för Asko Sarkolas ministerassistent. Med sin sedvanligt flaxande spelstil passar han utmärkt som den tråkiga tjänstemannen som plötsligt upptäcker oanade talanger för intrigmakeri och improvisation.
Efter en kort uppvärmning går farsen på fulla varv och som sig bör avlöser skämten och de dråpliga situationerna varandra på löpande band. Det är en komedins utmattningsstrategi: efter det tjugonde halvdåliga skämtet i rad skriker publiken av skratt, motståndet är utplånat och nu räcker det med att någon gör en min för att skrattsalvorna ska fördubblas i styrka.
Det mesta av humorn går under bältet och en del går dessutom rejält under ribban. Mannen skidar medan frun rider, förklarar ministern sitt möte med älskarinnan, och liknande billig gubbhumor finns det gott om. Roligare är anspelningarna på verkliga politiker som Pentti Järvinen skickligt vävt in i sin finska översättning.
Pjäsen är kort och effektiv för att vara en tvåaktare, och Neil Hardwick har metodiskt eliminerat de döda stunderna i sin regi. Ganska flåsigt blir det i alla fall, men vad annat kan man vänta sig av en dörrsmällarfars där ett antal kåta tanter och farbröder springer om varandra i två timmar.