Dystopi som lämnar åskådaren sval
I Quo Vadis Evoluutio är hoppet från dagens värld ändå så pass långsökt att föreställningen förlorar en del i angelägenhet.
Manus och regi: Marko Järvikallas. Ljus, ljud, musik: Juha Tuisku. Scenografi: Tuula Nikulainen. På scenen: Minerva Kautto, Timo Pajunen-Noroila, Maija Rissanen. Quo Vadis föreställning på Stage-festivalen 19.8.
De dystopiska skildringarna har sin berättigade plats i litteraturen och konsten. De ökar i popularitet under samhälleligt trängda och mörka tider för att vi ska få utlopp för och processera våra rädslor för hur det kan gå om allt fortsätter på nuvarande sätt. Dystopier är i bästa fall intelligent och tänkvärd samhällskritik, som i värsta fall med tiden visar sig vara korrekta framtidsprofetior.
I teatergruppen Quo Vadis Evoluutio är hoppet från dagens värld ändå så pass långsökt att föreställningen, åtminstone för mig, förlorar en del i angelägenhet. Utförandet erbjuder, trots de tre skådespelarnas starka energi, inte heller mycket nytt eller spännande.
Pjäsen, skriven och regisserad av gruppens konstnärliga ledare Marko Järvikallas, handlar om en man och en hustru och deras dotter som lever i en mörk och brutal nära framtid där rika människor lever i städer omgärdade av murar, medan resten försöker överleva i den sönderbombade vildmarken där anarki råder. Mannen och kvinnan är ”leeuwenhoekare”: de tillhör den revolutionära grupp som ser som sin uppgift att skapa en ny människoras som inte är självdestruktiv.
Dottern, den vackra Helena (en självlysande Minerva Kautto) är en viktig del i ledet: hon ska bli den nya människans urmoder och genomgår smärtsamma behandlingar för att hennes arvsmassa ska utvecklas på rätt sätt. Föräldrarna (Timo Pajunen-Noroila och Maija Rissanen) är hårdhänta, känslokalla. De begår råa dråp – allt för den goda sakens skull, så klart. Ändå är deras motto: Vi vänder oss aldrig emot varandra. Självklart är det just det som sker.
Provocerande och rättframt
Här finns så klart poänger: människan är självdestruktiv, och visst vore det till mänsklighetens fördel om vi kunde genomgå en snabbspolad evolution som gjorde oss fredligare och smartare, helt enkelt. Quo Vadis frågar om detta är vad som krävs, en extrem rasbiologisk intervention, innan vi ska fatta. Det är provokativt och rättframt. Och ja, folk vänder sig mot sina grannar trots att de stunden innan lovat att så aldrig ska ske. Detta tar Quo Vadis till sin spets i pjäsen.
Föreställningen har skapats kollektivt av arbetsgruppen genom improvisationer, vilket resulterat i ett naturligt och hängivet skådespelararbete. Minerva Kautto, som varit med i Quo Vadis sedan barnsben i och med att hon är dotter till dess tidigare långvarige ledare Otso Kautto, gör den starkaste rollprestationen som den in i det sista idealistiska Helena. En riktig anarkist-amazon. Hennes öde är också den del av föreställningen som förmår beröra. Maija Rissanen har en härlig, om än ur berättelsen lösryckt scen där hennes discobimbo har en andfådd och oändlig monolog om kärlekens obegriplighet, och får för den spontana applåder.
Den dystra pjäsen ger slutligen ändå inte mycket att ta med sig hem och passar sällsynt illa som avslutning på en strålande indiansommardag.