Manlighet som lek och inte som allvar
Idrottstävlingarnas topptrimmade deltagare är utgångspunkten för Zodiaks stora festspelsföreställning.
Koreografi, regi: Jarkko Partanen. Text och dramaturgi: Anni Klein. Ljus- och visuell design: Samuli Laine. Ljuddesign: Jussi Matikainen. Kostymdesign: Laura Haapakangas. Djurgårdens idrottsplan 19.8.
Zodiak, centret för ny dans, har i år idkat publikarbete i jämnt tio år. För att fira detta ges den massiva föreställningen Fields of Glory (Kunnian kentät) med koreografi och regi av Jarkko Partanen samt text och dramaturgi av Anni Klein. Djurgårdens idrottsplan står som scen för evenemanget några mörknande augusti- och festspelskvällar.
På förhand talade man om hundra deltagande män som öppet kunnat anmäla sig och haft möjlighet att delta i förberedande kurser. Vid premiären hade antalet krympt till mindre än hälften men grupp- och individperspektivet blev tydligt och varierat trots det.
I Fields of Glory är ärans fält inte den stereotypt normativa eller förväntade platsen för framställning av maskulinitet i topptrim och benhård konkurrens med tydlig segregering av vinnare och förlorare. Tvärtom deklarerar en konferencier ganska i början att man tar farväl av heroismen och nu medvetet avstår från blodsmak, tvång, rädslan att vara av annan åsikt med mera till förmån för en atmosfär av gemenskap, delaktighet och förståelse för allas individuella egenart. På denna punkt rimmar det sceniska konceptet med idén för publikarbete i gemenskapsdansens anda.
De knappt femtio männen på scenen går in för sina individuella och kollektiva uppgifter helhjärtat och förtroget i all sin bredd och variation när det gäller bakgrund och erfarenhet. För dem kan man bara lyfta på hatten eller mera passande uttrycka sitt bifall som på en idrottsläktare.
Föreställningen inleds lite utdraget med en serie uppspel av friidrottsgrenar som löpning, kulstötning, spjutkastning, längd-, höjd- och stavhopp, hela tiden till publikens bifall och med en medvetenhet om att detta inte är det som det kunde vara eftersom det är sceniskt. Två yviga cheerleaders, en med gyllene viskor och en med våta bastukvastar, får publiken att mera spontant vråla av skratt.
När en flaggklädd Mercedes kör in och levererar en rockstjärna i gyllene kostym till toppen av prispallen förändras framställningen mot en mera scenisk riktning. Det hela utmynnar i en serie fysiska och koreograferade övningar i led och i par till dånande symfonisk musik med en knut, ett fall och en fyrverkeripjäs som klimax. Här parafraserar man idrottstävlingarnas öppningsceremonier på olika sätt.
Det utom- och inomkonstnärliga går en balansgång föreställningen igenom, både koncept- och framställningsmässigt, fungerande nog men som helhet inte särskilt nydanande eller omskapande.