Konstnärens predikament
Det politiskt auktoritära läget i Ungern och den desperation situationen lett till uttrycks elegant i en pjäs med ärende.
Text : Árpád Schilling, Éva Zabezsinszkij och arbetsgruppen. Regi: Árpád Schilling. Musik: Imre Lichtenberger Bozoki, Krisztián Vranik, Lawrence Williams. Ljus: András Éltető.Scenografi och dräkter: Sosa Juristovszky. På scenen: Levente Boros, Imre Lichtenberger Bozoki, Ernő Hock, Emőke Kiss-Végh, Annamária Láng, Ádám Mészáros, Tamás Ördög, Lilla Sárosdi, Árpád Schilling, Sándor Terhes, Krisztián Vranik, Lawrence Williams.
Föreställning 21.8 på Korjaamo Stage-festivalen
På en tom scen står regissören Árpád Schilling och berättar om den politiska situationen i Ungern. Han är arg, ja han brinner av helig vrede. Han kallar landets populistiska och högerkonservativa premiärminister Viktor Órban rasist, homofob och fascist. Han berättar om hur landets vänsterintellektuella stängts ut ur samhällsdiskussionen, hur det alltmer totalitära styret i landet gör konstnärernas situation ohållbar.
Sedan ropar han in sin fru, skådespelaren Lilla Sárosdi. Han ber henne upprepa sin reaktion då han visat henne en video från en demonstration han deltog i. Hon fnittrar, och han är ursinnig. Det här, säger han, är vad föreställningen ska handla om. Hennes reaktion kommer sig av att hon mindes ett gammalt skämt från kommunisttiden, där en liten kanin är ursinnig på den stora björnen, som representerar staten. Poängen är att kaninens ursinne är helt absurt eftersom det omöjligt kan påverka björnen.
Den långa inledningen avbryts av att en man stiger upp i publiken och kritiserar och förolämpar Schilling för hans politiska åsikter. Handgemäng utbryter, förvirring råder. Och så börjar föreställningens andra del.
Genuin desperation
Den ungerska teatern Krétakör (kritcirkel, en hänvisning till Brecht) grundades av Árpád Schilling 1995 och satsade inledningsvis på konstnärligt högtstående produktioner. De senaste årens alltmer auktoritära styre i landet har gjort att teatern nu fokuserar på politiskt motstånd och pedagogiska projekt.
Så är Lúzer (ungersk transkribering för engelskans loser) också en konceptuell pjäs med ett tydligt ärende. Teatern vill visa konstnärens predikament i dagens ungerska samhälle, där man för att kunna utöva sin konst måste ge avkall på sina ideal.
Det är spännande hur föreställningen under en dryg timme hinner byta skepnad ett antal gånger. Efter det avskalade självbiografiska introt äntrar hela arbetsgruppen scenen; de bygger upp ett vardagsrum i förgrunden och en orkester i bakgrunden, och plötsligt befinner vi oss på en klubb i Berlin där gruppens skickliga musiker framför en rysningsframkallande popballad. Flera gånger om blir föreställningen avbruten, en man som kallas baronen stiger till exempel upp och föreläser om vikten av att vara glad och inte göra konst om svåra och tråkiga ämnen.
Visst blir det övertydligt ibland, som när regissören Schilling hämtas in med en påse över huvudet och en av skådespelarna byter blöja på honom i soffan. Konstnärens förnedring är total.
Samtidigt är övertydligheten också ett uttryck för den alldeles genuina desperation som finns i bakgrunden. Och snart har föreställningen bytt skepnad igen, bandet spelar och musiken låter oss glömma den dystra verkligheten för en liten stund.