Filmrecension: Onödigt raffel stör samtalen
Tre generationer möts i Mika Kaurismäkis människorelationsdrama Hem igen (Elämältä kaiken sain) vilket även innebär att nuet flätas samman med förfluten tid och framtid, med ålderdomens minnen och ungdomens drömmar. Ensamhet kontra fasta förbindelser. Tillika bjuds det på en blandning av dramatiskt, burleskt och tragiskt men det är en legering som inte känns helt lyckad.
DRAMA
**
Regi: Mika Kaurismäki. Manus: Sami Keski-Vähälä och Mika Kaurismäki. Foto: Jari Mutikainen. Musik: Mauri Sumén. I rollerna: Vesa-Matti Loiri, Armi Toivonen, Peter Franzén, Lenita Susi, Jani Volanen.
Tiina (Armi Toivonen) åker med sin nya partner Tomi (Peter Franzén) för att uppvakta sin far Urho (Vesa-Matti Loiri) på hans födelsedag. Med är också Tomis något trotsiga tonårsdotter Emilia (Lenita Susi) från ett tidigare äktenskap. Resan går till ett gammalt hus i Nådendalstrakten som en gång utgjorde Tiinas barndomshem.
Synen av den skröpliga fadern blir en chock för dottern. Han lider av diabetes och dricker mer än han äter. Alla förslag om ett ålderdomshem avvisar han ändå bestämt. Då Tiina och Tomi tycks trivas med varandra kommer paret på en annan lösning. De två kunde ju med tonårsdottern flytta in i huset och renovera det. Samtidigt som lösningen vore en trygghetsfaktor för fadern.
Men Urho är besvärlig och självsvåldig vilket leder till ständiga konfrontationer mellan honom och dottern. En själarnas sympati uppstår däremot mellan honom och tonårsflickan Emilia som ofta för samtal på tumanhand. Det verkliga problemet för familjen utgör ändå renoveringen då Tomis snickartalanger tycks vara obefintliga och leder till ständiga kalamiteter.
En kväll då Tiina kopplar av med en väninna på en karaokebar stöter hon på Kake (Jani Volanen) vars praktiska begåvning tycks vara av en helt annan kaliber. Han blir anställd på momangen och sedan börjar det gå undan. Dessvärre visar han sig vara en ulv i fårakläder som har ett kriminellt förflutet och som försöker lägga an på den inte helt oemottagliga Tiina.
Med dessa melodramatiska ingredienser (mordbrand och annat) får filmen slutligen en störande slagsida. Så länge det gäller samlevnadsfrågor, familjeproblematik och relationer mellan föräldrar och barn, kort sagt diskussioner, finner Kaurismäki och manusförfattaren Sami Keski-Vähälä ofta ett tonläge som känns sympatiskt och som tack vare en Loiri i god form kryddas med en rejäl dos svart humor. Sedan följer överflödiga accenter som gör Elämältä kaiken sain till en helt annan film och som bidrar till att helheten ger ett blandat intryck.