Musikrecension: Reformisten i ständig förändring

För ungefär tio år sedan ordnade två relativt nyinflyttade invandrare i Helsingfors, tyskbrittiska dirigenten Nils Schweckendiek och kanadensiska tonsättaren Matthew Whittall, en minimalismfestival på Sibelius-Akademin. Den gången kom Steve Reichs storverk från 1976, Music for 18 musicians, som hördes för första gången i Finland, att göra ett ytterst djupt intryck med sina stora, vidöppna musikaliska landskap.

Det som de här två invandrarna (som sedermera har befäst sin position i finländskt musikliv) hade uppfattat var hur marginaliserad, för att inte säga okänd, hela den minimalistiska musikstilen var i Finland ännu 40 år efter sin uppkomst. Inom musikkretsar kände man nog till namn som Steve Reich, Philip Glass och Terry Riley, men de nämndes påfallande ofta i nedsättande ordalag.

Tiderna har förändrats och senast för ett par år sedan när Glass besökte Helsingfors festspel var det många som bekände sig som beundrare, även om de tuffaste hardcorestyckena från 1970-talets början vållade problem också för de mest invigda. När festspelen i år bjudit in Steve Reich är det något av en upprepning av Glassbesöket, om än i betydligt mindre skala. Ingen hardcore finns med och Reich presenteras blott under en konsert.

Tilltagande komplexitet

Det som framgår av de två styckena från 2013 är hur Reich ständigt vidareutvecklat sig som kompositör. Både i Quartet och i Radio Rewrite (baserad på en låt av Radiohead) kan man skönja en vilja att nu för tiden skriva allt mer komplex musik, både vad gäller harmonisk utveckling och frekventa rytmiska skiftningar. Medan det förra stycket är skrivet för två pianon och två vibrafoner – grundstenen i otaliga av Reichs verk – är det senare skrivet för samma kvartett utökad med stråkkvartett, klarinett, flöjt och elbas. Tomas Djupsjöbacka får äran att agera skärpt dirigent framför taggade musiker i Avanti.

Electric Counterpoint från 1987 för soloelgitarr och ljudband ger ett fascinerande intryck redan i inspelad form men låter nästan ännu bättre live. Av Marzi Nymans mungipor att döma är det, i likhet med alla andra Reichverk, inte helt lättspelat, dock bemästrar han utmaningarna säkert. Av någon anledning förbjöd Reich i sista minuten framförandet av ett performansstycke från sin ungdom, Pendulum Music (1968/73).

Största bristen under onsdagens konsert gällde ljudåtergivningen, som var av varierande kvalitet beroende på sittplats. Musikhuset är allt annat än optimalt för förstärkt musik och med facit på hand kan man undra om inte konserten lika gärna kunde ha förlagts till Finlandiahuset när allt ändå återgavs genom mikrofoner och förstärkare.

Clapping Music inledde konserten med Reich som klappande partner tillsammans med Colin Currie. För många framstod ändå kvällens avslutande stycke, halvtimmesverket Sextet från 1984, som det äktaste och mest idiomatiska Reichstycket, inte minst på grund av de finkalibrerade harmoniska processerna där minsta lilla förändring får en förstorad effekt. Här kan man också uppfatta lagren i musiken, när ett lager läggs till, ovanpå ett annat, innan det understa förtvinar eller blir kvar som ett minne. I sextetten blev virtuositeten i hela Colin Currie Group uppenbar, med Currie själv som primus motor.

Måhända kan hela Reichs produktion liknas vid ett stycke med tema och variationer, där temat kan kallas "repetition" och alla stycken är variationer på repetition. Med tanke på Reichs enorma produktion, som tillkommit under fem decennier, kunde han säkert ha presenterats genom en hel festival. Om publiken hade räckt till, det är en annan femma. Den här kvällen var salen rätt välfylld.