Musikrecension: Benjamin Brittens tidlösa krigsrekviem
Balansen och därmed hörbarheten fungerade i det närmaste perfekt och Leif Segerstams tolkning präglades av en naturlig känslighet, skriver Jan Granberg.
Nationaloperans kör och orkester, dir. Leif Segerstam. Cantores minores, biträdande dirigent Hannu Norjanen. Solister Jeremy Ovenden, Claire Rutter och Stephen Gadd. Helsingfors festspel Musikhuset 14.8.
Benjamin Brittens War Requiem bygger på den traditionella dödsmässans texter alternerande med dikter av den brittiske soldaten Wilfred Owen som dog i första världskriget en vecka före fredstilleståndet. Verket utgår från Brittens starka pacifistiska övertygelse och betraktas av många som hans förnämsta.
Uruppförandet ägde rum 1962 i nybyggda Coventry Cathedral. Då gavs på Brittens begäran inga applåder, men många var rörda till tårar. Verket är impregnerat av kompositörens bitterhet mot Europas politiska ledare som skickade ut sin ungdom för att dö i första och andra världskriget. Att helheten känns lika aktuell i dag är vår egen tids skam.
Till saken hör att han själv och hans partner, tenoren Peter Pears, åkte iväg till Amerika 1939. Då de kom hem 1942 befriades de från militärtjänst men fick hård kritik för sin samvetsvägran. Vill man se rekviet som ett försvarstal, kan man väl också göra det.
Musiken varierar från utsökta skira nyanser och till kraftiga utbrott som för tankarna till Verdi (Dies irae). Frågan är hur man skall uppfatta den icke liturgiska stämningen och den religiösa texten i förhållande till de interfolierade berättelserna om mänskligt lidande. Blir effekten i någon mån ironisk trots all skönhet?
En av chockerna i verket är omskrivningen av berättelsen om profeten Abraham, som trots ängelns uppmaning att slakta ett lamm, ändå offrar sin son Isaac. Och sedan halva ungdomen i Europa, en efter en.
Den stort dimensionerade besättningen är fördelad så att tenor och baryton sjunger på engelska med en instrumentalensemble till höger om orkestern, medan sopranen, kören och gosskören sjunger de latinska texterna på läktaren bakom podiet.
Genom hela musiken går det dissonant klingande tritonusintervallet likt ett sammanbindande tema som paradoxalt nog beskriver evig frid. Nära slutet ingår Owens mest berömda dikt Strange Meeting, ett möte efter döden mellan honom själv och den tyska soldat som dödat honom.
Segerstam räddar uppförandet
För en dryg vecka sedan råkade Operans chefsdirigent Michael Güttler ut för en cykelolycka och Leif Segerstam hoppade in, skötte repetitionerna och föreställningen. Det var minsann tur för huvudstadspubliken som inte hört honom på ett tag. Han hade givetvis full kontroll på de utspridda sångarna och musikerna.
Balansen och därmed hörbarheten fungerade i det närmaste perfekt. Tolkningen präglades av en naturlig känslighet för frasering och olika dynamiska nyanser hos Britten som några gånger också brassar på ordentligt.
Solisterna var idealiska: Jeremy Ovendens vackra engelska tenor, Stephen Gadds angenäma baryton och Claire Rutters genomträngande sopran, som också sjungit Tosca på Nationaloperan.
Brittens ursprungliga tanke var att ha sångare från de krigande länderna: Peter Pears, Dietrich Fischer-Dieskau och Galina Visjnevskaja. Operaorkestern är imponerande, då den nu kommit upp ur orkesterdiket och proffsiga operakören har härlig slagkraft. Duktiga var också gossarna i Cantores Minores som dirigerades av Hannu Norjanen.
Musikhuset var stämningsfullt halvbelyst så att man kunde följa med i texthäftet och försöka förstå vad Britten menade. En intressant invigning på Festspelens klassiska program.
Publicerad i HBL 16.8.