Johan Hilton: Monstret i garderoben
Johan Hiltons biografi över Anthony Perkins handlar mycket om Norman Bates och hans mamma.
SAKPROSA
Natur & kultur 2015
Helsingin Sanomat publicerade för två veckor sedan ett reportage om en man i fyrtioårsåldern som gift sig med en 82-årig änka i Helsingfors och lurat henne på en förmögenhet. Bland annat såldes kvinnans lägenheter för att finansiera dyra Parisresor, pråliga rokokoskåp och Cartierklockor. Kvinnans söner blev förtvivlade och larmade polisen efter att tusentals euro tagits ut från kvinnans konto.
Helsingin Sanomat använde ordet ”homomies” (homoman) i sin rubriksättning på nätet. ”Homoman inledde kärleksaffär med åldrande änka – ett mardrömsår inleddes”.
Rubrikordet ändrades bara någon timme senare till ”äktenskapssvindlare”, antagligen efter att läsare reagerat. Intrycket den ursprungliga rubriken gav var att mannens sexualitet eventuellt förklarade att han var en svindlare, eller snarare: det att mannen var homosexuell visade på hans svekfulla natur.
Själv associerade jag genast till den svenska journalisten Johan Hiltons nya bok om skådespelaren Anthony Perkins. Perkins är mest känd för sin roll som den seriemördande motellägaren Norman Bates i Alfred Hitchcocks mästerverk Psycho från 1960. En film och roll som helt och hållet skulle prägla Perkins karriär.
Men boken är inte bara en Hollywoodbiografi. Lika mycket är det en idéhistorisk undersökning av hur man under hela 1900-talet dragit likhetstecken mellan homosexualitet och ondska. Varför frossar vi fortfarande i teorier om att alla från Hitler till Anders Behring Breivik i själva verket är latenta bögar? Ska man tro Johan Hilton har Hitchcock – men också Freud – en hel del att svara för.
Mamma viktigare än matte
Jag behöver knappast utfärda en spoilervarning för en film som existerar i de flestas medvetande (duschscenen!), men vi kan konstatera att få filmfigurer har satts i analyssoffan lika ofta som Norman Bates. Den slovenska filosofen Slavoj Zizek har gått så långt att han gjort en freudiansk tolkning av de tre våningarna i motellet där filmen utspelar sig (genom att bära sin mor ner till källaren skapar Bates en ”symbolisk koppling mellan överjaget och detet”, menar Zizek).
Hitchcock gör det också enkelt för tittaren att själv dra sina egna slutsatser om Bates psykiska hälsa: han klär sig i sin mammas klänning, han tycks hata kvinnor, och rör sig fjolligt över duken.
Dessutom tycks han sjukligt mammabunden.
”A boy’s best friend is his mother”, säger Bates i en av filmens berömda repliker, och tittaren antas automatiskt uppfatta det som höjden av perversion. För vilken normalt funtad man skulle någonsin säga någonting så onaturligt?
När Psycho har premiär är Antony Perkins själv 28 år gammal och hans mamma 65. Hon heter Janet Perkins och på ett kusligt sätt flyter liv och verk ihop, som när Perkins i en senare intervju säger att han och hans mor betedde sig ”mer som älskande än som mor och son”.
Anthony Perkins pappa, en Broadwayskådis, dör när Anthony är fem år gammal och lille Anthony växer med Janet. Själv konstaterar mamman att sonen alltid underkastat sig hennes krav, till exempel när det gäller skolan. ”Hans känslor för mig var viktigare än hans motvilja mot algebra.”
Inte konstigt alltså att Perkins blivit en symbol för en gammal freudiansk föreställning om den homosexuella mannen som fått för mycket uppmärksamhet av en beskyddande mor, en förklaringsmodell som Perkins i högsta grad själv internaliserade.
Kommunistisk mammamoral
Tankegången om den samhällsfarliga bögen får bränsle i amerikansk efterkrigstida politik. Johan Hilton nämner boken Generation of Vipers från 1942, som är skriven kort efter attacken mot Pearl Harbour. Boken är en stridsskrift med den bärande idén att mammabundenhet, ”momism”, i slutändan kommer att leda USA i fördärvet.
”Mamma är föreningskär”, skriver författaren Philip Wylie, ”hennes egentliga avsikt är att genom förnedring tvinga sin omgivning att göra det hon vill.”
Mamman är en symbol för ”välfärdsstaten och samhället som, genom att konfiskera och leva gott på driftiga individers inkomster, själv inte behöver lyfta ett finger”, skriver Hilton, i en analys av Ayn Rands roman Urkällan, en bok som bär på liknande tankegångar (se förra söndagens Hbl för vidare läsning).
Den homosexuella mannen är alltså inte bara pervers, han är också ett hot eftersom han lyder direkt under en djupt skadlig och närmast kommunistisk mammamoral. Det här är för övrigt inte bara en amerikansk idé. Också i Finland blev homosexualitet ett problem i första hand efter kriget, då man ansåg att den kunde hämma nationsbygget och befolkningsutvecklingen.
Men allt är inte Freuds fel. Hilton läser Freuds fallstudier och hittar en förvånansvärt empatisk analytiker. Som när Freud skriver till en amerikansk mamma som sökt hjälp för sin sons räkning:
”Jag har förstått av ert brev att er son är homosexuell. (…) Jag är mycket förvånad över det faktum att ni själv alls inte använder er av denna term i det ni berättar om honom. Får jag fråga varför ni undviker den? Homosexualitet är avgjort ingen fördel, men heller inget att skämmas över, ingen last, ingen urartning, det kan inte klassificeras som sjukdom…”
Detta alltså fyrtiosex år innan homosexualitet stryks ur registret över sjukdomar i Finland, vilket skedde först 1981.
Överlevnadsstrategi
Hilton går igenom teoribildningen kring ”mammabundenheten” med en fascination som tycks vara dubbel. Å ena sidan kan vi beklaga de skuldkänslor som psykoanalysen helt i onödan förorsakat hos många mammor, och å andra sidan kan vi som konsumenter av konst och populärkultur knappast längre ta av oss de psykoanalytiska glasögonen, inte minst då Freud är för evigt hoptvinnad med gamla antika narrativ.
Psycho skulle inte vara det suggestiva mästerverk den är utan alla sina antydningar. Man kan också, som Johan Hilton gör, känna stor ömhet för mammagossen Norman Bates eftersom filmen fungerar som en allegori om en ”avvikare som klyver sin personlighet i två delar” för att överleva.
Men om depression och schizofreni är överrepresenterade sjukdomar bland homosexuella (vilket de länge varit) handlar kausaliteten inte om traumatiska urscener i hemmet, utan om individer som inte passat in i samhällets normer, och föräldrar som inte vetat bättre.
Anthony Perkins eget liv kan man inte läsa som annat än en tragedi. Före Psycho var han en av Hollywoods mest lovande flickfavoriter – paradoxalt nog i sig, eftersom han levde som homosexuell – men efter Hitchcocks film kunde han aldrig skaka av sig rollen som Norman Bates, en roll som han repriserade så sent som 1990 (i direkt-till-tv-filmen Psycho IV). I slutet av sitt liv försökte han ”bota” sin homosexualitet genom samtalsterapi, och var också övertygad om att han gjort det. Johan Hiltons bok är ett sorgligt vittnesmål om en av många Hollywoodskådespelare som aldrig släpptes ut ur garderoben.