Allt ljus på Loz Colbert!
Det var fokus på Blue Tent för indiefansen då återförenade shoegazebandet Ride avslutade fredagskvällen på Flow.
- Leave Them All Behind
- Like a Daydream
- Polar Bear
- Seagull
- Chrome Waves
- Sennen
- Chelsea Girl
- Dreams Burn Down
- Taste
- Vapour Trail
- Drive Blind
Vitsord:
Det ska erkännas utan omsvep, det enda denna skribent riktigt sett fram emot på öppningsdagen av Flow 2015 var shoegazekungarna Ride från Oxford, som på bara tre år 1990–92 hann definiera och fullända genren på sina fyra ep-skivor och två fantastiska album (Nowhere 1990 och Going Blank Again, 1992).
Det kom visserligen två album till men varken Carnival Of Light, 1994 (som till och med inom bandet lär kallas "Carnival Of Shite") eller Tarantula, 1996, lyckades längre bevara det magiska gitarrnojset och de drömska, dröjande stämningarna som lyft Oxfordkvartetten till indiehimlen. Frontmännen Mark Gardener och Andy Bell gick sina respektive vägar – Gardener och trummisen Loz Colbert grundade The Animalhouse som ganska snabbt havererade, medan Bell lyckades snäppet bättre med sitt Hurricane #1, som medlem i Oasis och senare Liam Gallaghers nya band Beady Eye.
Kanske var det urinet i skrinet på ex-Oasis-mannen som gjorde att Bell till en början såg ut som om han helst befann sig var som helst annanstans än i det återförenade Ride, men också han mjuknade ju längre spelningen förlöpte och ju fler gitarrer han hann avverka. Ja, det var gitarrbyte för Andy mellan varje låt …
Som med de flesta återförenade storheter från ett kvartssekel sedan hade också Ride stenkoll på vad nostalgipubliken i dag vill ha, till exempel att inleda med drygt åtta minuter långa Leave Them All Behind, som – liksom resten av setet – ton för ton följde albumversionen. Hade det gällt i stort sett vilket annat rockband som helst hade man kunnat anklaga dem för att "inte släppa loss live", men i fallet Ride är det rena komplimangen, eftersom de inspelade versionerna alltid var så perfekta att varenda trumslag och gitarryl kanoniserats av fansen. Och detta hade alltså Ride, tacksamt nog, med all tydlighet insett.
I motsats till Andy Bell som fortfarande var rockigt smal som en sticka, hade Mark Gardener inte åldrats som ett vin, mer som en fotbollsspelare, och lagt på sig ungeför ett kilo för varje år sedan jag senast såg dem på Provinssirock 1992. Utseende schmutseende, men också hans röst hade – förståeligt nog, mellan 20 och 45 års ålder – tappat sin naivitet och oskuldsfulla klang som gav den ofta infantila lyriken ett berättigande. Att höra och se den (över)vuxna Gardener ge sig på Like A Daydream 2015 var inte alldeles lätt.
Varken Andy eller Mark var någonsin virtuosa sångare live. Tvärtom kan man betrakta sångpartierna i början av deras låtar som ett nödvändigt ont på väg mot låtens själva idé – det hämningslösa harmoniska oljudet som snart sagt samtliga Ridesånger utmynnar i. Vokalslakteriet var alltid bara något man måste bortse från live, men som lätt kunde förlåtas när väggen av gitarrer och trummor tilläts ta över. Så också i fredags.
Enligt rapporter från norska Øyafestivalen där Ride uppträdde i torsdags var det som om bitarna i bandet föll på plats först i fjärde låten Seagull, och det stämde bra också på Flow. Kanske var det för att ljuset lades på bandets egentliga superstjärna Colbert bakom pukorna? Det finns knappast ett så tråkigt riff att inte Colbert och den gravt underbelysta basisten Steve Queralt inte skulle få det att svänga.
Höjdpunkten på timmen kom i sista låten Drive Blind som spårade ut i en fantastisk orgie av oljud, då bandet visade att man lätt haft ytterligare ett par växlar att sätta in, hade man haft en timme till att kräma sig igenom.
Och det är här någonstans man inser varför just Ride, i motsats till tusentals andra shoegazeaspiranter, lyckades skapa det där magiska suget som ännu tjugofem år senare får gåshuden att blomma upp på armarna – spänningen i de ständigt misslyckade försöken att göra nätta popsånger när varje cell i kroppen skriker efter en elektrisk urladdning.