Det otänkbara, omätbara medvetandet
Algernon är en helgjuten enaktare med en fantastisk Terhi Suorlahti i samtliga tre roller.
Regi och dramaturgi: Eero-Tapio Vuori. På scenen: Terhi Suorlahti. Videoprojektioner: Timo Wright. Ljus: Anna Rouhu. Scenografi och kostym: Anders Karls. Ljud: Tuomas Norvio. Musik: Tuomas Norvio, Tapani Rinne.
Stage-festivalen 12.8.
Neurokirurgi. Ordet ger gåshud, fascination blandad med en vag olustkänsla. Hjärnan: ja, man fattar inte riktigt.Och vidare, om man börjar tänka på medvetandet – vad det är, var det sitter, vad som händer när det slocknar – då är känslan snart densamma som när man försöker föreställa sig ett oändligt universum.
Man kan inte se Kuriton Companys Algernon utan att dra paralleller till fjolårets Finlandiavinnare He eivät tiedä mitä tekevät av Jussi Valtonen. Daniel Keyes skrev intressant nog sin novell Flowers for Algernon, som Eero-Tapio Vuoris pjäs baserar sig på, redan år 1959, men den kunde vara samtida med Valtonens verk. Valtonen måste ha inspirerats av Keyes; en del formuleringar är närmast identiska: ”Med denna metod (kirurgi/ läkemedel) kan din hjärna bli en bättre version av sig själv, du kan uppnå din fulla potential.”
Frågorna verken tar upp är i hög grad desamma: kan människan med sin fantastiska hjärna skapa något som överträffar den egna hjärnan? Kan vi bli superintelligenta med hjälp av kirurgi, teknologi eller läkemedel? Kan detta lösa världens problem? Och paradoxen: är hjärnan för simpel och outvecklad för att förstå sin egen oändliga potential, förstå sig själv? Vidare handlar det om vår relation till djuren och planeten, om grundläggande behov av närhet och kommunikation och om etiska frågor bland annat i koppling till djurförsök.
(Det här ska inte vara en jämförelse mellan Keyes och Valtonen, men eftersom jag precis läst ut Valtonens roman och har den starkt i tankarna måste jag ta upp den. Det är intressant hur det ibland verkar som om allt man tar del av handlar om samma sak: jag råkade i veckan också läsa neurokirurgen Eben Alexanders självupplevda berättelse om en vecka i koma, med titeln Till himlen och tillbaka, som även den handlar om medvetandets potentiella gränslöshet.)
Supermänniska
Algernon är en helgjuten enaktare med en fantastisk Terhi Suorlahti i samtliga tre roller. Hennes förvandlingar är övertygande: det är en njutning att se så skickligt skådespelararbete. I huvudroll är Charlie, en ung man med en utvecklingsstörning som beror på en hjärnskada i barndomen. Han städar ett laboratorium nattetid, med försöksmusen Algernon som sällskap. Doktor Strauss vill ta sin forskning ett steg längre och övertalar Charlie att låta sin hjärna opereras med samma metod som musen, och resultatet är hisnande. Charlie blir hyperintelligent på ett par månader. Men förändringen är inte permanent.
Det kan vara fruktansvärt pinsamt då en skådespelare ska spela funktionshindrad, men Suorlahti gör det fint, ömsint. Kroppsspråk, miner och röstläge sitter precis, och Charlies gradvisa förvandling till supermänniska, och tillbaka igen, är imponerande. De några sångnumren med Suorlahtis starka röst ger pjäsen ett känslodjup, och samtidigt publiken möjligheten att vila i tankarna historien väcker. Och de är många.
Djupt ljudlandskap
Tuomas Norvio har skapat ett kosmiskt, djupt ljudlandskap, och han och saxofonisten Tapani Rinne står för livemusiken på scenen. Ibland dränks dock tyvärr instrumenten under det elektroniska dunket. Projiceringen av det svarta rinnande bläcket, som först visar hur Charlies hjärna blommar ut, exploderar i nya synapser, för att sedan rinna bort som ett gyttjigt jordskred, är vackert genomförd och lagom subtil, inte understrykande.
Premiären av Algernon fick rungande applåder och entusiastiska hurrarop, och var en värdig inhemsk öppning av Stage-festivalen på Korjaamo.