Historiens rundgång
Ryska Teatr.docs historiska pjäs har ett par år på nacken men rymmer ändå en profetisk allusion till händelserna i Ukraina under det senaste året.
Text och regi: Jelena Gremina. Musik: Dmitrij Vlasik. Scenografi: Jelena Gremina, Konstantin Terentjev. Kostymdesign: Nadezda Averina. På scenen: Anna Kotova-Derjabina, Tatjana Parsjina, Anastasia Patlay, Natalia Sapetskaja, Varvara Faer.
Föreställningsspråk: ryska, textning på finska och engelska.
Teatr.docs föreställning på Korjaamos Stage-festival 12.8.
Öppningsscenen bär på en stark symbolik. Omgivna av vita byster på historiska män står och sitter de fem svartklädda kvinnorna med uttråkad uppsyn. De skakar små pärlor i händerna och tillför emellanåt nya föremål som ändrar på ljudbilden.
Här är männen frånvarande, döda, medan kvinnorna finns kvar. ”Alla som kan hålla i ett svärd kommer att dö i dag”, säger en av karaktärerna inför stormningen av Konstantinopel, och fortsätter: ”Men när alla män är döda finns kvinnorna kvar för att berätta historien”.
Det är ingen slump att ensemblen består enbart av kvinnor, samtidigt som pjäsens karaktärer alla är män. Det är männen som fattar beslut, som kämpar om makten och dör för den, det är de som tror sig ha 150 orsaker att försvara sitt fosterland. Kvinnorna beskådar vansinnet, och berättar om det. Därtill skapar greppet en viss distans till händelserna, en slags främmandegöringseffekt som lyfter fram det tidlösa och allmängiltiga i berättelsen. Det här är historia, visst, men det handlar också om oss precis nu.
Väst och öst
Vad kan vi lära oss av Konstantinopels fall 1453? Den frågan tycks ligga i bakgrunden för Teatr.docs förställning 150 Reasons Not to Defend our Motherland. Det är en otypisk föreställning för Teatr.doc, som i vanliga fall fokuserar på dokumentärpjäser om dagsaktuella händelser. Nu har teaterchefen Jelena Gremina valt att i stället rikta blicken långt bak i tiden, och sätta upp teaterns första historiska pjäs, med det bysantinska rikets undergång som ämne.
Med tanke på teaterns rykte som oppositionell och ifrågasättande går tankarna ändå snabbt till utvecklingen i det nutida Ryssland, men någon allegori är pjäsen inte. Däremot finns det gott om allusioner till samtiden och visst är det lätt att se Konstantinopel som en bild för dagens Ryssland, en fånge mellan öst och väst som kämpar för att leva upp till fornstora dagar.
Föreställning är ordrik och följer huvudkaraktärerna inför, under och efter stormningen på ett ganska rätlinjigt sätt. Det handlar om kejsar Konstantin XI, storhertigen Notaras och befälhavaren Giovanni Gustiniani som försvarar staden, och sultan Mehmet II, hans storvesir Candarli Halil Pasha, och vapensmeden Orban som belägrar den.
Skådespelarna går in och ut ur rollerna genom att ta på sig olikfärgade kåpor, och avfyrar sina repliker i kulsprutesnabba svador. Det är inte alltid lätt att hänga med i texten som projiceras på finska och undermålig engelska på bakväggen.
Samtidigt är det ofta de ordlösa mellanspelen som är intressantast. Det handlar om ljudkonstverk komponerade av Dmitrij Vlasik, som illustrerar händelserna med små medel. De skakade pärlorna i introt får sällskap av trianglar och minimalistiska synt-loopar, allt framfört live av skådespelarna.
Föreställningen skrevs redan för ett par år sedan, men verkar inrymma en nästan profetisk allusion till händelserna i Ukraina under det senaste året. Också med tanke på den senaste tidens hätska diskussion i Finland om nationalism, fosterländskhet och extremism bidrar föreställningen med spännande perspektiv. Än en gång finns det alltså mycket att lära av historiens rundgång.