Korkea-aho: Onda boken
Sårbar ungdom möter snedvuxen medelålder kring ett farligt bokmanus i Kaj Korkea-ahos nya roman.
ROMAN
Schildts & Söderströms 2015
Ingen som gillade Kaj Korkea-ahos föregående roman Gräset är mörkare på andra sidan (2012) behöver bli besviken på den nya, Onda boken. Också här finns spänning, lediga iakttagelser av vardagligheter, träffsäker dialog, hjärta och smärta och kön. Dessutom ett inslag av mystik, något dovt utom räckhåll för förnuftet.
Nu är det studiestaden Åbo som är skådeplatsen för en historia om unga sårbara studenter, gamla snedvuxna lärare, försvunna manus, stulna avhandlingsidéer och – i ambivalent bemärkelse – litteraturens makt.
Historien om Leander Granlunds opublicerade modernistiska 20-talsmanus, ett olycksaligt bröllop i Gustavs, en mystisk avhandlingstragedi, en katastrofal romans och en rad oförklarliga dödsfall kan läsas antingen som en dystopi eller som en utopi.
Se här vad som händer om man ger sig litteraturen i våld, om man tar den på allvar! Olycka, elände, död. Eller: Se här, litteraturen betyder allt, på liv och död och kärlek!
Med tanke på den litterära näringens villkor i dagens Finland är den förra tolkningen inte orimlig, fast Korkea-ahos etos tycks nog styra mot den senare. Och det känns både gammalmodigt och underbart att läsa om en värld så lik vår där ändå litteraturen, läsupplevelsen, beskrivs som något stort och potentiellt omstörtande, må vara på ett olyckligt sätt. Hellre olycka och vansinne än ingenting, tänker man som läsare.
Vänskap, kärlek, leda
Allt möjligt behändigt har Korkea-aho att ösa ur. Akademiker har alltid tyckt om att skriva thrillers och deckare, och akademiska miljöer är därför klassisk stapelvara i den sortens fiktion; institutionskorridorer, forskare, låsta bibliotek och föreläsningssalarnas atmosfär tjock av medelålders trötthet och ungdomlig spleen. Och så har vi den svenska John Ajvide Lindqvist-inspirationens övernaturliga tongångar. Dessutom författarens egen solida livskunskap om hur det är att var ung, pank, vilse, kåt och belastad med begåvning som söker sin rätta riktning.
Det sistnämnda tar i Onda boken mest påtagligt gestalt i Calle Hollander, tveksam ståuppkomiker med klena studieprestanda, och hans studiekompis Pasi Maars, seriöst multibegåvad men mest rasande. Korkea-aho beskriver unga mäns vänskap så det skär i mitt hjärta, med djupt allvar och bara just så mycket av jobbig (riktigt jobbig) pojkhumor att jag orkar skratta åt några av replikväxlingarna där stämningen är som allra mest sårig.
Också om kärlek vet han en del, inte minst den obesvarade. Så här Calle, övergiven av den rätta, dyrkad av den orätta:
"Det var en storm han såg. Den förälskade kroppens beredvillighet att omforma, förneka och ge upp sig själv för att få beröring och gensvar. Ett enda fokuserat maskineri, utan alternativ och därför livsfarligt och djupt, djupt olyckligt."
Om medelåldersmänniskors liv – dess ledas sanna natur, dess glädjeämnen och förväntningar – vet han inte lika mycket. Därför får vi hålla till godo med beskrivningen av universitetslektor Mickel Backman och hans skrynkligt eteriska poethustru Myrna, en lite klyschig variant av en relation som går på tredje decenniet med lika delar förljugenhet och rutin som bränsle.
Alltså vems hjärta?
Med allt detta kunde Korkea-aho ha gjort olika saker. Nu var det väl en underhållande psykologisk thriller han ville göra, och på köpet får vi sjok av samtidsskildring med sköna inslag av sarkasm och raseri.
Till exempel mot dem som representeras av den finlandssvenska maktelitens bäste bror-klubb, punschverandan där en del "suger ut avkastning som man suger saften ur kräftor... en sån sjuklig bottenlöshet, och omtanke om sig själv och sitt (...) Gubbarna där i punschverandan räknar kapitalinkomster tills pittarna skrumpnar och kåtar upp sig över ungdomar eftersom det enda vi unga har också är det enda som de inte har... tid! Det går inte att resonera med sån självförälskelse!"
I ett bättre Svenskfinland skulle en del av de där kapitalinkomsterna styras in på att avvärja onödiga prepositionsfel som irriterar alla oss som anser att man sitter på, inte i verandan. Och någon – redaktör, lektör, översättare till finska – borde ha dragit ett rött streck under meningen "Och han kunde omöjligt säga om det var kniven i sitt hjärta när han såg hennes tafatthet eller hans egen rädsla för att hon skulle lämna honom ensam (...)" och antecknat i marginalen: "Alltså vems hjärta?" Författaren är ännu inte alls för gammal för att lära sig skillnaden mellan hans och sitt, eller för den delen mellan herdelik och pastoral.
Sånt där är jag alltså entydigt missnöjd med. Mera obeslutsam är jag i fråga om överflödet. Här finns så mycket av det goda – allvar, lek, genremarkörer, intrigsnirklar, underliga personer – att det kan se ut som obeslutsamhet. Fast för mycket kan ju också vara underbart.
Men tänk om Korkea-aho skulle ta och skriva en riktigt romantisk och tragisk kärleksroman härnäst, med fokus på bara det naturligt livsfarliga, olyckliga, sublima och lyckliga som kärleken rymmer?