Bokrecension: Agneta Pleijel
Agneta Pleijel skriver om flickan som tillbringade sin barn- och ungdom i en starkt dysfunktionell familj och som rätt ensam fick ta hand om sitt vuxenblivande.
PROSA
Norstedts 2015
Agneta Pleijel har i sin prosa varit en åtminstone till synes fiktiv författare, sparsam med självbiografiska förtroenden. Också i romandebuten med Vindspejare (1987) där hon skriver om sina holländska och indonesiska rötter, blir morfaderns liv en storslagen äventyrsberättelse. Ett undantag i raden av fiktiva romaner med företrädesvis manliga huvudpersoner är den fragmentariska berättelsen En vinter i Stockholm (1997). Där söker en kvinna sig själv i förhållande till männen, mot bakgrunden av en barndom svärtad av föräldrarnas ambivalenta, olyckliga äktenskap. En vinter i Stockholm är en liten roman med ett stort sug, där gliporna mot det förflutna och det undermedvetna nyckfullt öppnar och sluter sig.
I sin nya självbiografiska bok Spådomen. En flickas memoarer går Pleijel mera systematiskt tillväga. Hon låter sitt åldrande ”jag” skriva fram ett ”hon”, flickan som tillbringade sin barn- och ungdom i en starkt dysfunktionell familj och som rätt ensam fick ta hand om sitt vuxenblivande.
Under ytan
Till det yttre ser allt bra ut. Pappan är en framgångsrik, introvert men charmfull lundaprofessor. Mamman är, ehuru låghalt, exotiskt vacker med sitt asiatiska påbrå, en begåvad och temperamentsfull musiker som huvudsakligen ägnar sig åt skötseln av familjens tre döttrar.
Under ytan råder ett mörkt kaos, i första hand förorsakat av moderns frustation över det ofullbordade konstnärskapet men också, som det senare visar sig, av faderns flykt in i notorisk otrohet.
Den äldsta flickan, ”hon” som boken handlar om, upplever sin tidiga barndom som en serie flyttar från Sverige till USA och hem igen. Som åttaåring står hon efter hemkomsten isolerad och mobbad på en skolgård i Årsta, för att drygt tre år senare – när hon äntligen har börjat trivas – omplanteras i Lund. Hon kommer tidigt i puberteten och upplever moderns inställning till sin växande dotter som fientligt ironisk. Sexualupplysning hämtar den bokslukande flickan ur familjens läkarbok kompletterad med grafiska beskrivningar i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.
Hon föreställer sig att hennes sexualfixering är abnorm. Likaså har hon ont samvete över sina återkommande tvångsföreställningar: det uthungrade fantasibarnet i skrymslet mittemot piskbalkongen i Årsta, kniven som störtar fram ur alla upptänkliga vrår och som primärt riktar sig mot modern.
Modern med sin förtvivlan och sin hysteri är en ständigt närvarande källa till olycka medan fadern, älskad, lugn och vänlig, mera sällan är hemma.
Ricki
Fastern Ricki är en kontrast till modern. Hon är en självständig yrkeskvinna i harmoni med sig själv. Hennes svala vänlighet påminner om faderns, med den skillnaden att hon inte framkallar känslor av ouppfylld längtan eller överdimensionerad kärlek. Därför blir Ricki viktig för flickan, så till den grad att hon i boken kommer att vara huvudperson i en bihandling som försiggår utanför flickans familjekonstellation.
Det är Ricki som ”spådomen” gäller. Av en spågumma har hon i slutet av 1940-talet fått veta att hon under en lång resa kommer att träffa en mörk man, småningom möta lyckan och få barn. Hon kommer att dö i ett vitt slott vid strömmande vatten.
Det som sedan händer i Rickis liv vill flickan tolka som en uppfyllelse av spådomen. Också fasterns förtidiga död i ett slottsliknande sjukhus vid ett vattendrag förefaller vara en slutgiltig bekräftelse av det förutspådda.
Rasande mor, tigande far
Ricki må ha spelat en viktig roll i flickans liv, men i boken blir hennes ställning oklar och ganska ointressant. Trots alla avledningsförsök domineras handlingen av modern, vars paranoia och raseriutbrott når sin kulmen när det visar sig att fadern haft ett mångårigt förhållande med en familjeväninna. Utan att modern anat det har familjen varit föremål för lystet skvaller i den lilla, fast sammansvetsade akademikerkretsen.
Flickans ungdomsår förmörkas av föräldrarnas konflikt. Hennes protestförsök förblir obemärkta. Hon ansluter sig till klassens avancerade flickor, springer på hippor, gör tidig sexuell debut och spelar utmanande vamp i en ungdomsrevy. Efter hennes studentdimission lämnar fadern hemmet, plötsligt och definitivt. Modern rasar över faderns svek och klamrar sig fast vid äldsta dottern. Men föräldrarnas äktenskap är ännu inte över – under åtta år lämnas relationen hängande, oförlöst innan fadern på dotterns uppmaning tar ut skilsmässa.
Efter skilsmässan överger fadern också familjeväninnan som han har varit otrogen med. Hon har nyligen skilt sig för hans skull. Han gifter sig med en tredje, mycket viljestark kvinna.
Grymt, kan det tyckas. Men fadern är ingen ond människa, förfäktar dottern. Hon älskar honom i all hans oförklarlighet och obeslutsamhet.
När fadern ligger för döden träffas han och modern för första gången på trettio år. Det blir ett ömt, försonande möte, trots att modern levat största delen av sitt liv i sjudande vrede mot honom. Mötet beskrivs detaljerat och mycket vackert i En vinter i Stockholm. I Spådomen relateras det kortare, men också vackert.
Öppet slut
För flickans del lämnar memoarerna slutet öppet. Hon reser till Paris, flanerar planlöst omkring, har till moderns förskräckelse ett kärleksförhållande med en ”neger”. Hon prövar sig fram som lärling hos en keramikkonstnär. Hon flyttar bort från Lund och föräldrarnas omedelbara närhet, utan att kunna slita sig loss från vare sig modern eller fadern. Hur tar man sig in i livet, frågar hon sig.
Jag är säkert inte den enda läsaren som hoppas att Agneta Pleijel ger svaret i en följande memoarbok.
Hur kom hon att bli en del av 1970-talsradikalismen i Sverige med pjäser som Ordning härskar i Berlin och Kollontaj och som kulturchef på Aftonbladet? Vad hände med den osäkra, sökande flickan?
”Mamma, jag vet inte om jag kan, men jag tänker försöka skriva”, säger hon vid avskedet från modern. Och det låter som ett löfte.