Musikrecension: Bach med finess

Det är snart tjugo år sedan den engelska barockviolinisten Rachel Podger släppte sin första soloskiva. Ända sedan dess har hon utmärkt sig som en utmärkt interpret av exempelvis Vivaldis, Purcells, Telemanns och Mozarts och inte minst Bachs musik.

Intressant nog har en betydande del av hennes karriär uttryckligen kommit att kretsa kring solospel. Podger får som få andra soloviolinmusiken att leva, den är ständigt dansant och andas skönt och naturligt, samtidigt som hon artikulerar ytterst tydligt och tar fram karaktärer och detaljer, oftast med klockren intonation.

Att få henne som gäst till barockfestivalen i Vanda var ett kap, och under recitalen i Helsinge kyrka S:t Lars var det lätt att bara luta sig tillbaka och njuta.

– Äsch då, jag tyckte väl inte att jag spelade E-dur-partitan värst bra, så jag tar gärna om den, sade hon sekunderna efter konserten och spelade om första satsen som encore.

Det kvittar egentligen om framförandet gick bättre eller sämre andra gången, för redan första gången reagerade jag på vilket vilken drivkraft som präglade hennes spel, det var som om där fanns ett sug som förde musiken framåt och som om århundraden av traditioner, erfarenhet och kunskap var insprängd i detta ena ögonblick, som hastigt och mödolöst flimrade förbi. Samtidigt som man beundrar det suveräna musicerandet känns det på något sätt befriande att höra ett par minimala fel som en påminnelse om att det faktiskt är en människa som spelar detta.

Den andra partitan i d-moll gjordes precis lika övertygande och givetvis kulminerade allt i den mästerliga avslutande chaconnen, en kompositionsteknisk tour de force. Bachstyckena fick sällskap av Telemanns lilla tresatsiga Fantasia i a-moll, med en mäkta överraskande folkmusikinfluerad dursats på slutet, samt Bibers Passacaglia i g-moll, sista delen i den omfattande sviten med Mysteriesonater, också detta ett fascinerande exempel på passacagliakonsten att koka soppa på spik eller bygga komplexa stycken på en enkel idé (ett sjunkande fyratonersmotiv).

Detta om något var Bach spelad med finess! Finess saknades inte heller under konserten kvällen innan där Pierre Hantaï och Aapo Häkkinen spelade Bachs dramatiska konsert i c-moll och den livsbejakande dito C-dur för två cembalon med Helsingfors barockorkester. Spelet var genomgående energiskt och livfullt och solopartierna uttolkades galant. Barockviolinisten Kreeta-Maria Kentalas tolkning av E-durkonserten var full av livsglädje och G-dursonaten, spelad tillsammans med Häkkinen med ett omfatande violinsolo i mitten, gjordes full av spänning.

Intresset för Vanda BRQ har i år varit större än någonsin, vilket är helt förståeligt med tanke på det högklassiga utbudet. Festivalen avslutas på söndag.