Musikrecension: Kortslutning i höger hand
Musikfestspelen Korsholm drabbades av en jobspost när Henri Sigfridssons högra pianohand sade upp kontraktet – det är i skrivande stund ovisst om skadan är temporär eller permanent – och man fick hals över huvud stuva om i programmet.
Avslutningskonsert i Vasa stadshus. Vasa och Seinäjoki stadsorkestrar under Charles Olivieri-Munroe. Solist: Henri Sigfridsson, piano. Stravinsky, Prokofjev, Dvorák.
Så även vad avslutningskonserten beträffar och trots att det var förargligt att den av Liszt beundrade amerikanske pianokonsertpionjären Edward MacDowells alltför sällan framförda andra konsert fick stryka på foten kunde man glädja sig åt att Prokofjevs konsert för vänster hand sannerligen inte är någon dålig ersättare.
Den neoklassiskt rigorösa fyran är inte lika dramatiskt effektiv eller melodiskt anslående som tvåan och trean, men den är ett underfundigt avfattat verk med sina kortkorta yttersatser och mer tungt vägande mellansatser och den ömsom motoriskt pådrivande, ömsom lyriskt reflekterande solostämman ställer avsevärda krav på uttolkaren.
Sigfridsson har övat in stycket på rekordtid och spelade från noter men i övrigt fanns det inget osmält i tolkningen, som balanserade fint mellan de extroverta och intima elementen. Kanadensaren Charles Olivieri-Munroe var en sympatisk podiebekantskap och om han under den första konserthalvan gav ett snarast tjänstemannamässigt korrekt intryck visade han sig efter pausen vara nog så inspirerande i rätt repertoar.
Stravinskys Konsert i Ess-dur, Dumbarton Oaks, haltade avsevärt i rytmisk och tonal precision och även i Prokofjevkonserten gav sammanslagna Vasa och Seinäjoki stadsorkestrar ett klangligt aningen splittrat intryck. I Dvoráks Från nya världen-symfoni – ett lika logiskt som publikfriande avslutningsnummer – var Olivieri-Munroe däremot i sitt rätta element. Tolkningen var rapp och osentimental och orkestern på det hela taget föredömligt på bettet.
Med Goethe som guide
Senja Rummukainen, en av många begåvade unga musiker vid årets festival, ringade in ytterligare några temarelaterade tonsättare – Ernest Bloch, Esa-Pekka Salonen och George Crumb – vid onsdagens solocellorecital och även om man kom att sakna namn som bland annat Copland, Corigliano, Rouse och Adams får den nordamerikanska programbiten klart godkänt.
Däremot fick man en rätt ensidig bild av den rikhaltiga sydamerikanska repertoaren. Alla älskar Piazzolla, men visst hade det funnits åtskilligt övrigt spännande att lyfta fram med centrala namn som Chávez, Ginastera och ”Mexikos Stravinsky” Silvestre Revueltas i främsta ledet.
Årets jubilarer, Nielsen och Sibelius, fick självfallet sitt rättmätiga utrymme. Den förstnämnda i och med ypperliga danska Carl Nielsen-kvintetten, som gjorde bland annat den joviala blåskvintetten. Den sistnämnda medelst sånger, kammarmusik samt en tidig melodram (O, om du sett) – en genre som gärna kunde ha presenterats grundligare.
Efter de färggranna exkursionerna i västerled återvänder man nästa år med Goethe som guide till den centraleuropeiska romantikens hjärta och Vandringsår känns som ett löftesrikt tematiskt ymnighetshorn. Liszt, Schubert och Schumann är självklara tonsättarnamn och Wien lär, med tanke på vänsterhandsrepertoar, vara en viktig geografisk knutpunkt.