Inte fullt så fantastiskt
En film som finns till närmast för att bereda utrymme för fortsättningen - så sammanfattar Krister Uggeldahl den nya Fantastic Four-filmen.
Regi: Josh Trank. Manus: Simon Kinberg, Jeremy Slater. I rollerna; Miles Teller, Kate Mara, Jamie Bell.
Vitsord:
Marvel-imperiet fortsätter att spotta ur sig filmer till de asiatiska tonårsgossarnas stora glädje. Det är ju de som bestämmer var skåpet ska stå i en situation där finsmakarna snöat in sig på den nya sköna tv-serievågen.
I turen nu står Josh Tranks Fantastic Four. Det är film två i den aktuella serien, en stilren ”prequel” som visar hur de fyra superhjältarna kom till.
De facto tar handlingen vid redan under skolåren, i samband med att den unge Reed Richards (Miles Teller från Whiplash) inför klassen lägger ut texten om den teleportal som han har för avsikt att konstruera (gissa om klasskompisarna får sig ett gott skratt).
Sju år senare drar det ihop sig till en vetenskaplig mässa där Reed i samarbete med klasskamraten Ben (Jamie Bell som slog igenom i Billy Elliott) lyckas med konststycket att teleportera (läs: transportera) materia från en dimension till en annan.
Det gör ett intryck på rymdnissarna inom Nasa som bullar upp med fyrk och laboratorier och ser till att Reed och Ben, nu i sällskap av Johnny (Michael B. Jordan) och Sue Storm (Kate Mara) landar på ”Planet Zero” där det mesta går åt skogen.
Så mycket annat finns det väl inte att säga om själva handlingen – bortsett från det faktum att Pentagon inte drar sig för att använda Ben alias stenbumlingen The Thing på stridsfältet. Dunkardags, liksom.
Man kan utan samvetskval hävda att Fantastic Four är den bästa filmen i serien men det betyder ju inte att installationen i fråga skulle vara särskilt bra, detta trots att det är Josh Trank (The Chronicle, den mest underskattade av superhjältefilmer) håller i tömmarna.
Så var klämmer skon? Jo. Fantastic Four är och förblir en introduktionsdel, en film som finns till närmast för att bereda utrymme för fortsättningen. Vackert så, fanboysen lär gnugga händerna, men ända fram räcker det inte. Långt därifrån.