Urbant och musikaliskt
Modernt, urbant och känslomässigt struligt. Men sällan lyfter den inhemska musikfilmen Vi är fria ovanför takåsarna.
Manus: Tua Harno. Foto: Joonas Pulkkanen. I rollerna: Maria Ylipää, Johannes Brotherus, Riku Nieminen, Pihla Maalismaa, Peter Kanerva.
Vitsord:
Vi är fria, Ollaan vapaita, är Oskari Sipolas (Elokuu) andra långfilm, ett musikaliskt spetsat relationsdrama där det inte endast handlar om pojke-möter-flicka, nej. Det är också fråga om söner och mödrar, om nyfamiljer av alla de slag.
Mycket här kretsar kring Seija (Maria Ylipää, en självskriven leading lady) som bor i ett kollektiv i centrum av Helsingfors – i väntan på att pojkvännen Tomi (Peter Kanerva) lyckas färdigställa sitt drömbygge. Det vill säga ett egnahemshus i förortsmiljö (jämför med det obekväma New Jersey-stuket i Manhattan-serien How I Met Your Mother).
Tanken är givetvis att de ska flytta ihop och bilda familj, men alltid blir det inte som man tänkt sig. För plötsligt en dag knackar han på dörren till kollektivet, tonårssonen Leo (Johannes Brotherus, bekant från Pirjo Honkasalos Betongnatt).
Knappast blir det bättre av att den i tiderna adopterade 16-åringen utvecklar ett gott öga till Seijas sju år äldre rumskompis (Pihla Maalismaa). Eller att tredje hjulet, sanningssägaren Henri (Riku Nieminen) är rädd för att det urbana kollektivet ska spricka på kuppen.
Sa vi att Leo ”glömt” att berätta för sina adoptivföräldrar (Anu Sinisalo och Timo Tuominen) att han återupptagit kontakten med sin biologiska mor.
Oskari Sipolas Vi är fria är, precis som långfilmsdebuten Elokuu, mycket här och nu. Det vankas kollektivboende, demonstrationståg (till förmån för ett bilfritt Helsingfors) och kvällspromenader samt musikaliskt spetsade interludier längs Esplanaden.
Till det kommer förstås frågan om tvåsamhet kontra frihet samt det obligatoriska, lätt borgerliga 30-nånting-spörsmålet: att hyra eller att köpa sin bostad? På svenska: hur ska vi ha det?
Men som sagt är Vi är fria också något så – i finländska förhållanden – ovanligt som en musikal (eller kanske rättare sagt musikfilm) med tongångar av storheter i stil med Paula Vesala, Kerkko Koskinen, Joel Melasniemi och Timo Kiiskinen. Med flera.
Dessvärre är den musikaliska biten något av ett problem i det här sammanhanget. Musiken sticker inte alltid ut på det sätt som man skulle önska sig plus att sångtexterna har en tendens att stryka handlingen medhårs snarare än att lyfta handlingen till en ny nivå.
I och för sig gillar jag känslan i filmen: det moderna, urbana och känslomässigt struliga. Detta i kombination med det erkänt knepiga, ibland även svidande, nyfamiljsscenariot i filmens centrum. Men ärligt sagt känns helheten lätt påtvingad. Sällan lyfter den ovanför takåsarna.