Unga ger nerv på scenen
Kan en vuxen publik leva sig in i ett utsatt barns tankar? Holländska Woe leder oss genom egna och andras barndomsminnen på Tammerfors teatersommar.
Gästspel på Tammerfors teatersommar 4–5.8.
Tre 17-åringar står på scenen – unga och intensivt närvarande med lätt glödande kinder. De frågar oss om vi, den betydligt äldre publiken, fortfarande minns hur det var att vara tonåring. Eller minns vi rentav hur det var att vara ett litet barn som knappt räcktes upp till dörrhandtaget?
I föreställningen Woe – engelskans ve eller sorg – försöker ungerska regissören Edit Kaldor gestalta något som är svårt att sätta ord på, något som kan vara svårt för en vuxen publik att leva sig in i, nämligen hur det är att vara barn, ett utsatt barn.
Teater handlar inte sällan om att träda in i en annan människas situation, pröva på en annans tankar, möta den andre. Men i praktiken är det svårt då seglivade klichéer stannar upp, styr in tanken på förutsägbara banor.
Kaldor försöker undvika det här genom att ringa in upplevelsen genom frågor. De tre unga skådespelarna (amatörer, men fullständigt fantastiska) frågar ut oss om vår egen barndom för att lotsa in oss i barnets perspektiv. Tankeexperimentet kräver förstås ett helhjärtat engagemang från publikens sida.
Kaldor, i dag främst verksam i Holland, har gjort sig känd för att skapa ett slags icke-teatrala situationer, för att blanda dokumentärt och fiktivt material och använda sig av amatörer på scenen. Trion Tirza Gevers, Kobbe Koopman och David de Lange är också föreställningens stora behållning. De gör situationen levande, intim och förser den med en alldeles speciell nerv.
Men Kaldor lyckas också förtjänstfullt rigga upp en tajt, rytmisk och poetisk föreställning. Språket är enkelt, texten öppen för att ge plats för publikens egna bilder. Ibland så öppen och allmän att man inte riktigt lyckas haka på.
Estetiken är medvetet torftig, skådespelarna använder sig av Youtube och Googles karttjänst för att illustrera sin berättelse. Ett fyndigt grepp, även om det ibland är mer effekt än verktyg.
Men visst är det här en föreställning som berör och rör om inombords. Så småningom skymtar en annan människas barndom fram mellan de egna minnesbilderna. Någon som är liten och utlämnad. Någon som aldrig är mätt, som inte kan gå hem för att det inte finns någon som släpper in hen. En person som ständigt väntar på att det värsta ska ske, som uthärdar slag, hot och kyla från vuxna. En person som anpassar sig och gömmer undan, men som så uppenbart vill att vi ska se och ingripa.
Mobbningsoffer
Ett tema som utkristalliserar sig på årets Tammerfors teatersommar är just ung utsatthet och särskilt den bristande kommunikationen mellan barn och vuxna.
Åbo stadsteaters Meganin tarina (Megans berättelse) är inne på liknande spår. Tuomas Timonens pjäs bygger på verkliga händelser från början av 2000-talet då en amerikansk tonåring tog sitt liv efter att hon hänsynslöst mobbats på nätet av både jämnåriga och vuxna.
Regissören Hilkka-Liisa Iivanainen lyckas skapa en vild, fräck ungdomsvärld där kända hiphopdivors röster tränger ut genom högtalarna – ett fascinerande universum med egna spelregler, främmande för vuxna, men fullt logiska för dess unga invånare.
Mindre lyckat är att tränga in det intrikata flicködet i en tarvlig tv-thrillers formel och dela in gestalterna i goda och onda.
Med hjälp av snillrik kostym och scenografi målar Iivanainen fram ett amerikanskt fantasilandskap, äckligt och fascinerande på samma gång, starkt präglat av en sorts ”white trash”-estetik. Det har tveklöst sin tjusning, men sättet på vilket den onda grannfamiljen Johnston porträtteras rymmer också en gnutta exotiserande klassförakt.
De unga skådespelarna förtjänar en eloge, särskilt Saara Sillvan, vars tonårsprotagonist Megan är utflippad och alldeles underbar.
Ung, gay irländare
Precis som Meganin tarina bygger irländska Belfast boy på ett verkligt livsöde. Kat Woods pjäs handlar om Martin Hall som under en femtio minuter lång terapisession berättar sin livshistoria. Han tar oss från uppväxten i 70-talets Belfast, där protestanter och katoliker drabbar samman, till tonåren i engelska Birmingham där skolkamrater häcklar honom för att vara en ”Belfast boy”. På gayklubbar i 90-talets London lever han ut, även om det sker med droger och destruktiv livsstil.
Som dramatisk text är Belfast boy inte lysande. Trumfkortet är makalösa Daclan Perry, som med aldrig sinande energi och känsla för både det komiska och tragiska, håller publiken i ett fast grepp föreställningen igenom.