Musikrecension: Från konst- och populärmusikens estrader
På Korsholms musikfestspel nyanserades den nordamerikanska paletten ytterligare med centrala figurer inom den mer ”populärt” färgade repertoaren.
Konsert i Vasa stadshus 3.8. Christian Wetzel, oboe, Etienne Boudreault, fagott, Angelika Klas, sopran, Marko Hilpo, Risto-Matti Marin, piano, Rastrellikvartetten. Whittall, Bernstein, Herbert, Kern, Bolcom, Piazzolla.
Den nordamerikanska kontinenten har så här långt belysts relativt mångsidigt vid Musikfestspelen Korsholm. Namn som Charles Ives, George Gershwin, Leonard Bernstein, John Cage – 4,33 i kvartettarrangemang! – Philip Glass, Frank Zappa, Chick Corea samt kanadensaren Bill Douglas har passerat revy, medan Syd- och Mellanamerika representerats av en järndos Astor Piazzolla, pianostycken av Heitor Villa-Lobos samt, glädjande nog, cello-pianoduon Of Bells and Broken Shadows av även i Finland verkande peruanen Jimmy López.
Vid måndagens stadshuskonsert nyanserades den nordamerikanska paletten ytterligare med centrala figurer inom den mer ”populärt” färgade repertoaren som Victor Herbert, Jerome Kern samt William Bolcom och Bernsteins urcharmiga barnsångcykel I Hate Music! i Angelika Klas och flyhänte Marko Hilpos dito tolkning öppnade konsertens vokala avdelning på ett nära nog optimalt sätt.
Klas har i operetten, musikalen och tango nuevon hittat en för sitt specifika röstliga uttryck lämplig repertoar och hon hör till våra få sångfåglar som mödolöst pendlar mellan konst- och populärmusik. Klas besitter därtill en avsevärd naturlig scenkarisma och sångerna ur Herberts operett The Enchantress, Kerns Show Boat och Bernsteins West Side Story gjordes med en lämplig dramatisk touche, vilket för övrigt även gällde William Bolcoms (f. 1938) utsökta Cabaret Songs.
Lappländskt och galliskt
Efter pausen charmade sedan gamla Korsholmsbekantingarna Rastrellikvartetten samt formidable Risto-Matti Marin publiken i Piazzollas slitstarka Las cuatros estaciones porteñas samt den berörande Adiós Nonino i arrangemang för fyra cellor och piano och festivalens beställningsverk, Matthew Whittalls Devil's Gate för oboe, fagott och piano, tycktes trivas utmärkt väl i sin mer lättsamma omgivning.
Whittall har för vana att låta sig inspireras av litterära och visuella stimuli och hans verk är inte sällan försedda med poetiskt mångtydiga titlar. Devil's Gate är av det mer korthuggna slaget och anspelar på ett bergspass i Lappland, men det behöver lyssnaren strängt taget inte bry sig om och det drygt tolv minuter långa verket kunde lika väl ha lystrat till, exempelvis, divertimento eller, rätt och slätt, trio.
Besättningen om oboe, fagott och piano för osökt tanken till Les Six spirituella galliska värld och kanske har Whittall även, mer eller mindre omedvetet, låtit sig påverkas härav. Stycket alternerar mellan rytmiskt underfundiga och melodiskt läckert utspunna passager, mellan aktivitet och mer drömska tillstånd, och bjuder ställvis även på en i den whittallska estetiken synnerligen sällsynt storhet: humor.
Christian Wetzel och Etienne Boudreault gjorde vad som stod i deras makt av de krävande oboe- och fagottstämmorna, vilket var en hel del, och Marin – förtrogen som få med Whittalls tonvärld – var, som vanligt, pålitligheten själv vid klaviaturen. Ett värdefullt tillskott till den inhemska, och internationella, kammarmusikrepertoaren.