Sommarkonserter med stor stil
Finländska kammarorkestern, Musikhusets kör, Jukka-Pekka Saraste, dirigent. Johannes Piirto, piano. Piirto, Sibelius, Beethoven. Ekenäs kyrka 1.8.
Den mysiga omgivningen på Ekenäs sommarkonserter bedrar. För festivalen prutar sannerligen inte på resurser och hela festivalprogrammet är planerat i stor skala. Till exempel hade festivalen bjudit in för lördagens konsert, utöver orkestern och solister, en hel kör.
Lördagens konsert öppnades med ett litet beställningsverk av Johannes Piirto – en ny bearbetning för orkester av Sibelius etyd i a-moll op. 76/2. Musiken tuffade på likt originalet av Sibelius men med en totalt olik, oberörd och aningen illavarslande stämning. Bortom det rörliga suddet hördes en envist tjutande ton.
Slutligen dog orkestermusiken bort och pianot fortsatte ensamt med den originala etyden varefter hela allting upprepades. Som helhet blev verket något av en diptyk där nyskriven orkestermusik av Piirto jämfördes med pianomusik av Sibelius. Det hade varit intressant att veta mer om tanken bakom jämförelsen. Nu förblev konceptet mångtydigt.
Lördagskonsertens specialnummer var en handplockad samling av Sibelius små orkesterstycken som presenterades tillsammans med historiska fakta av Tapani Länsiö och Panu Pulma. Mellansnacken gav en åskådlig bild av bakgrunden till Sibelius stycken med betoning på roliga anekdoter.
Finländska kammarorkestern, under ledning av Jukka-Pekka Saraste, hade ett erfaret och rutinerat sätt att spela Sibelius musik. Redan i Elegi op. 27 hittades en innerlig atmosfär. Topplåtarna, Valse triste och Scen med tranor, spelades med detaljerade växlingar i dynamik, frasering och tempo. Historiskt finurliga berättelser erbjöd Suite Champêtre som i tiderna nobbades av Sibelius förläggare och Morceau romantique som såldes för stora pengar på välgörenhetsauktion.
Överraskande teatralt
Andra halvan av konserten presenterade två verk av Beethoven. Då fokus vid första halvan låg på delikata miniatyrer av Sibelius blev Beethoven plötsligt en överraskande teatral upplevelse. Särskilt Beethovens fantasi för piano, kör och orkester Op. 80 visade sig vara ett oblygt shownummer på gränsen till det pompösa. Historiskt sett är verket oerhört intressant. Inte minst för att temat som varieras genomgående under hela verket är så omisskännbart nära släkt till glädjehymnen ur nionde symfonin.
Johannes Piirto spelade den utmanande rollen som självaste Beethoven vid pianot (så som uruppförandet gjordes år 1808). Uppträdandet var energiskt och Piirto hade en bra intensitet för dialogerna med orkestern. Däremot saknade jag karikatyr och humor i de mest huvudlösa vändningarna.
En lindrig besvikelse var att körens roll i konserten blev så oproportionerligt marginell – endast några få strofer i slutet av konserten. Likväl skrålade kören slutfanfarerna med hårresande volym.