Knausgårdrecension: "Lilla flicka, vad tänker du på?"

I våras skrev den svenska litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström en fullt rimlig kritik av den pedofila blicken i några uppburna manliga författarskap, nämligen Stig Larssons och Karl Ove Knausgårds. Det ledde till en typiskt rikssvensk blodtörstig debatt, med inslag av den allmänna Witt-Brattström-bashing som en del svenska intellektuella tycks ha lätt att förfalla till.

Knausgård själv blev uppenbart illa berörd och anklagade svenskarna för att vara rädda och arga cykloper som vill låsa in litteraturen på det politiskt korrektas domäner: "Jag är inte emot det rätta, men jag insisterar på rätten att få säga att också det som är orätt finns."

För min del slutade debattharvandet med att jag läste Witt-Brattströms svar på Knausgårds cykloputgjutelse (i DN den 28 maj), där hon påpekar att det "som är orätt" visst skall skrivas, men också läsas: "uppfattas, tolkas, uppmärksammas". I motsats till kanoniseras och normaliseras, alltså. Det lästa skall diskuteras och ställas mot andra gestaltningar av liknande övergrepp.

Framsidan och baksidan
Litterär pedofili "har en framsida och en baksida, beroende på vilken position berättaren intar", vilket Witt-Brattström briljant och handgripligt demonstrerade med att ställa en barnvåldtäkt med dödlig utgång i Kerstin Ekmans Häxringarna (1974) – första delen av hennes Katrineholmssvit – mot en sekvens där huvudpersonen Henrik Vankel i Knausgårds debutroman Ute av verden (1998) äntligen lever ut sitt begär till sin elev Miriam.
Jag tolkar det här som att det är fegt och maktfullkomligt att som läsare inte låta den utsattas upplevelse färga av sig på hur vi läser förövarens berättelse, hur briljant den senare än gestaltas. Och att vi måste fundera noga på vad som sker när småflickor förvandlas till metaforer i vuxna mäns böcker. Visst, det är text och inte gärningar vi har framför oss, men en betydelsetrafik finns mellan dem, och ett maktmönster i texten som lägger sig obekvämt tätt intill verkligheten.

Den som läst Min kamp vet att en mycket ung (18 år!) lärarvikaries lite otillbörliga intresse för en högstadieelev utgör ett stråk av del 4, men det levs aldrig ut och är helt flyktigt i jämförelse med alla de maror kring den egna sexualiteten som rider den unga huvudpersonen. Inget hemskt upprörande. I debutromanen Ute av verden kretsar däremot hela dramat kring den förbjudna besattheten. Här är läraren 26 och fullbordar sina intentioner med sin 13-åriga elev Miriam, efter en period av försåtlig uppvaktning. Dessutom visar han en förfärande misogyni med drag av paranoia, stalkerbeteende och våldsbenägenhet i förhållande till sina kvinnliga lärarkolleger.

Glädjelös egocentricitet
Henrik Vankel är en vandrande katastrof. Han är en tonåring i en vuxen mans kropp, hans egocentricitet är den tidiga ungdomens olyckliga och glädjelösa variant som gör att han bara bekymrar sig för hur andra ser honom. Det gör också hans iakttagelser av andra människor flacka och ointressanta (att läsa!) – de är projektioner, antagonister i tillvaron uppfattad som en kamp om vem som har det sociala övertaget i vardagens möten, vem som kan förtala vem med vem, vem som kan skratta försmädligt åt vem.

Också vi devota knausgårdianer – som svär med handen på hela traven med Min kamp 1–6 att den återgav oss tron på Litteraturen – måste besinna det här. Om författaren Knausgård har svagheter så är det här en av dem. Han kommer ibland till korta som personskildrare, eftersom han aldrig kan släppa fokus på sin personliga känsloupplevelse. På gott och ont är det den vi ska stiga in i för att se något alls av det han skildrar. Han missar en massa udda detaljer kring hur bisarrt, nyckfullt, älskvärt, motstridigt eller underligt – kort sagt överdeterminerat – människor vistas i världen, för han är besatt av att förstå vad de betyder för honom. Det är inte samma sak.

Fel sorts litteraritet
Ute av verden är på många sätt en mäktig och läsvärd roman, en märkvärdig debut, full av både manifesterad och ofullbordad begåvning.

Det är rörande och tekniskt intressant att se hur författaren som ung släpade på massor av fel sorts litteraritet. Här finns elaborerade utlöpningar i metaforer och krusiduller som sällan tillför något men oftare skymmer. Han bearbetar samma stoff och tematik som i Min kamp men bemästrar ännu inte det som gör den så radikal och gripande: det språkliga flöde som med sådan suverän följsamhet efterliknar och återskapar det mänskliga språkliga medvetandets associativa växling mellan diskursivt och expressivt, grubbel och utrop.

Flera teman bekanta från Min kamp-världen finns med, mer eller mindre igenkännliga; den skrämmande pappan och grubblet över hans ursprung och gåtfulla dubbelnatur, episoden där farföräldrarna stöter bort sin tonåriga sonson som de uppfattar som ett ohyfsat matvrak, alkoholen och självföraktet och mindervärdeskänslorna som färgar alla möten med andra människor.

Skönhet och obehag
Vad ska vi alltså då göra med Henrik Vankel? Ute av verden kan läsas som en sjukdomsberättelse, en 600 sidors problematisering av just den pedofila blicken. Vi kan förstå Vankels besatthet som ett slags utvecklingshämning. Förälskelsen i någon som genom ålder och position är försvarslös ter sig som ett fult maktgrepp av den som är besatt av sin egen vanmakt i mänskliga relationer. Det blir inte mindre hemskt av att Miriam-stunderna lyser upp texten, de är lyriskt vackra i Henriks ögon och i berättarens språk.

Men författaren vet också hur man triggar läsarens obehag. Henrik lever sig in i den trettonåriga flickans föreställningsvärld, det vaknande intresset för vuxna män med kraftiga nackar och hårda muskler, planscherna som intar flickrummets väggar: "Förstår du det du ser? Du vil vel ikke ha dem, vil du det? Egentlig? Hva da ved dem, lille pike, hva tenker du på? Vil du la dem penetrere deg, vil du la dem presse deg ned" och så vidare. Redan här inser vi att han genom sin flåsiga inlevelse är på villovägar, har gått över gränsen för sin egen vuxenhet, missat en väsentlig skillnad samtidigt som han förlorat sitt föremåls medmänsklighet ur sikte.

Driver sig själv mot stupet
Nu är Henrik Vankel som litterär person emellertid inte vem som helst, knappast den 30-åriga författarens alter ego och, så som han innefattas av sin fiktiva värld och sitt språk, inte heller någon universalversion av Mannen. Knausgård signalerar fara och förfall på var och varannan sida, det är inte frågan om att tigga om vår sympati, snarare då om att försöka driva fram något slags katharsis, en renande upplevelse av fasa.

Henriks framfart är förfärande och äcklig, han vet det och vi vet att han vet – och han driver sig själv mot stupet, han är inte alls förslagen när det gäller risken att bli fast, han drar bokstavligen inte ens för gardinerna. Där bokens sista rad slutar kan vi föreställa oss hur skandalen börjar rullas upp och straffet utdelas.
Det värsta med den här boken är nog att den inget berättar om Miriam, hon är bara en funktion av Henriks vånda, en söt och fnissigt blyg skolflicksglansbild med doft av äppelschampo.

I verklighetens lilla Fjordgård, den nordnorska byn där Knausgård arbetade som lärarvikarie och hämtade stoff för sin debut och för Min kamp 4, har böckerna väckt blandade känslor. Några kvinnor som gått i skolan under hans pedagogiska gästspel lät trycka upp t-tröjor med texten "Knausgård var sexy ... men jeg er ikke Miriam" för att bryta udden av rykten och gissningar.

Men någonstans finns flickorna som mött en Henrik Vankel – i skolan, i omklädningsrummet efter träningspasset, på familjefesten, i stallet eller i brudsängen efter bröllopet arrangerat av släkten – och deras berättelser är vi förpliktade att lystra till.

Romanen utkommer i augusti i svensk översättning, Ut ur världen, på Norstedts.