Film: She's Funny that Way
Vad synd att det aldrig riktigt lyfter i Peter Bogdanovichs screwballkomedi.
KOMEDI
Regi: Peter Bogdanovich. Manus: Bogdanovich, Louise Stratten. Foto: Yaron Orbach. I rollerna: Imogen Poots, Owen Wilson, Kathryn Hahn, Will Forte, Jennifer Aniston.
Ifall vi bortser från den regionalt mättade indiefilmen finns det i Amerika i princip två typer av filmer: en östkust- och en västkusttradition. I så fall hör relationskomedin She’s Funny That Way definitivt till den senare kategorin.
Det är pratglatt så det förslår, lite grann nojigt, komiskt och karaktärsorienterat. Men det som gör filmen extra intressant är att regissören i fråga heter Peter Bogdanovich – även känd som skådespelare, manusförfattare och skriftställare.
Med filmer somDen sista föreställningen (The Last Picture Show, 1971) – en personlig storfavorit – och crazykomedin What’s Up Doc? (1973) kom Bogdanovich att framstå som en av förgrundsfigurerna inom det så kallade ”nya Hollywood”. Dessvärre föll han snabbt ur bilden och har aldrig kommit upp i samma varv.
Men okej, försöka duger. She’s Funny That Way är en komedi som inte sällan för tankarna till generationskamraten Woody Allen. Här finns samma känsla och lätt gubbiga lekfullhet, för att inte tala om det läckra soundtracket som har både ett och annat år på nacken.
Till saken hör att veteranregissören Bogdanovich lyckats engagera många av de nya heta namnen, från Owen Wilson och Imogen Poots till Jennifer Aniston och Will Forte.
Det faktum att Wes Anderson fungerar som exekutiv producent och att Quentin Tarantino dyker upp i en festlig cameoroll säger också det nåt om regissörens (kult)rykte.
Mycket i filmen kretsar kring Imogen Poots aspirerande aktris, den före detta nattfjärilen som efter en natt med Owen Wilsons Broadwaystorhet kommer igång med sin skådespelarkarriär. Nu är hon aktuell i Arnold Arnoldsons (Wilson) nya produktion och med på ett hörn finns också pjäsförfattaren Josh (Forte) som umgås med Jennifer Anistons psykiater, en annan spindel i nätet.
Sa vi att Arnolds aktrishustru (Kathryn Hahn) är av den mer svartsjuka typen (inte helt utan orsak bör sägas)? Och att en av Isabellas (Poots) gamla kunder, en ansedd domare (George Pendleton), vägrar ge spelet förlorat?
Mera än så behövs inte för att det ska köra ihop sig – en gång för alla. De facto talar vi om ett stycke screw- ballkomedi, om en kärleksförklaring till det gamla Hollywood när det smällde i dörrarna och skratten var frekventa.
Vad synd då att det aldrig riktigt lyfter. Filmen är sprängfylld av galna idéer men till syvende och sist känns She’s Funny That Way något trött och oinspirerad. Det kunde ha blivit så mycket bättre.