Film: Mission Impossible
”Rogue Nation” hör till den sällsynta arten av moderna actionfilmer där hjärnan håller jämna steg med musklerna.
ACTION/THRILLER
Regi och manus: Christopher McQuarrie. Foto: Robert Elswit. I rollerna: Tom Cruise, Rebecca Ferguson, Jeremy Renner, Simon Pegg.
När en filmsvit hunnit så långt som till installation nummer fem är det inte konstigt att det börjar ringa i varningsklockorna. Men det gäller inte nödvändigtvis för Christopher McQuarries Mission: Impossible – Rogue Nation som känns förvånansvärt fräsch och taggad.
Inte bara har filmmakarna den goda smaken att flirta med Tinker Taylor Soldier Spy, ofta påminner filmen om The Bourne Identity (och dess otaliga fortsättningsdelar). Underförstått: efter att de amerikanska myndigheterna i snart fyrtio år sett genom fingrarna beträffande Ethan Hunt och hans agentkollegers ljusskygga aktiviteter är det nu slut på tålamodet.
CIA (med Alec Baldwins hök i spetsen) vill rätt och slätt stänga butiken och ta över operationerna. Vilket i klartext innebär att spjutspetsen Ethan Hunt (Tom Cruise), inledningsvis på uppdrag i Vitryssland, förklaras laglös.
Det hindrar inte mannen från att ta upp kampen med ”Syndikatet”, en internationell terrororganisation som har sin upprinnelse i brittiska MI6. Det i sin tur för oss till Rebecca Fergusons dubbelagent (?) Ilsa Frost som tar sin order från landsmannen Jens Hultén (ärkefulingen från serien med Johan Falk-filmer).
Slutresultatet är inte alls illa, det ska sägas. Bortsett från en hejdlös motorcykel- och biljakt genom marknadskvarteren i Casablanca kanske man saknar de där ”show stopper”-numren från den förra filmen (med våran Samuli Edelmann i en liten roll) med det duger.
Faktum är att ”Rogue Nation” hör till den sällsynta arten av moderna actionfilmer där hjärnan håller jämna steg med musklerna. Visst finns rafflet, bulorna och plåtskadorna där men med på ett hörn finns också mysterierna och de mera karaktärsorienterade glidtacklingarna.
Skulle väl inte så långt som att kalla Rogue Nation för en ”gammalmodig film” men elementen finns onekligen där, hand i hand med en cynism (läs: äckelrealism) som gör sig bra i tider som dessa.
Eller som en av den brittiska underrättelsetjänstens arkitekter lägger saken: ”Det finns inga allierade, bara gemensamma intressen.”
Inte blir det sämre av att den till synes evigt unge Tom Cruise visar framtassarna på ett sätt som lär gå hem i de flesta kvarteren. Ett plus förtjänar också det svensk-brittiska stjärnskottet Rebecca Ferguson (En enkel till Antibes, Den vita drottningen) som bestämt vägrar att spela andra fiol.
Filmen i sig är kanske i längre laget, men det oaktat ser man nästan fram emot nästa föreställning. Spöknätverken levererar fortsättningsvis och Lalo Schifrins titelmelodi (hämtad från den klassiska tv-serieversionen) är och förblir en pärla.