Musik, Musik, Musik!
Konserter i Kallio-Kuninkala och Träskändahuset. Malin Broman, violin, Pekka Kuusisto, violin, harmonium, sång, Jaakko Kuusisto, violin, harmonium, Nicolas Altstaedt, cello, Emil Holmström & Simon Crawford-Phillips, piano, Kamus, Rajaton. Killmayer, Wennäkoski, Nielsen, Dessner, Franck, m.fl.
För den som i tisdags orkade med tre konserter under sex timmar framstod Pekka Kuusistos idémässiga koncept för Vår festival kristallklart: Musik, Musik, Musik! Oavsett genrer, sammansättningar och estetiska barriärer.
Vem har till exempel hört om den tyske tonsättaren Wilhelm Killmayer (f. 1927)? Jag hade åtminstone inte hört hans musik, men kommer att rusa till en av huvudstadens få kvarvarande skivaffärer för att skaffa den!
Man kunde kalla Killmayer postmodernist, med det är att göra det onödigt enkelt för sig. Pastischen är förvisso ett viktigt element och Schumann är utgångspunkten för de ur romantiken emanerande ögonblicksbilder som passerar revy i verk som 8 Bagateller för cello och piano samt Vanitas Vanitatum, fem romanser för violin och piano, men där finns så oändligt mycket mera.
Alfred Schnittke stiger visserligen fram som en självklar jämförelsepunkt, men Killmayer är mindre konfliktcentrerad och mer lekfull i sin framtoning även om den mörka, och meditativa, sidan av myntet för den skull inte behöver vara frånvarande.
Lotta Wennäkoskis pianotriptyk Ír är för tonsättaren typisk poetiskt laddad och suggestiv musik som gjordes sensitivt av Emil Holmström, medan Nielsens förbluffande avancerade andra violinsonat – hans sannolikt främsta kammarmusikverk – hade varit förtjänt av en större publik än den vid eftermiddagskonserten i Kallio-Kuninkala.
Sagolikt stämningsfullt
Inte minst med tanke på hur genomgediget den gjordes av Malin Broman – soloviolinist i Svenska radiosymfonikerna – och Simon Crawford-Phillips. Samma duo visade vid sena kvällskonserten framfötterna i Francks härliga violinsonat och Bromans mustiga ton gjorde all rättvisa åt den svepande melodiken.
Bryce Dessner (f. 1976), för många säkert mest känd som gitarrist i indiebandet The National, är en av USA:s i dagsläget mångsidigaste och personligaste tonsättare och hans för Kronos 2010 skrivna stråkkvartett Tenebre spränger med sin vokala slutknorr på ett befriande sätt det minimalistiska grundkonceptet.
Pekka Kuusisto är ett fenomen, lägger man till fenomenet Jaakko Kuusisto blir det ännu bättre och adderar man ytterligare fenomenala vokalensemblen Rajaton kan vad som helst hända. I alla fall konsertprojektet Kaksi astetta, som i samband med premiärturnén i fjol även spelades in på skiva och nu gjordes inför en lika hänförd som talrik Träskändahuspublik.
Den på klimatförändringen anspelande helheten bygger på texter signerade Juha Itkonen, Jarkko Martikainen, Paula Vesala och Paavo Westerberg, tonsatta av bröderna Kuusisto, Hannu Lepola, Jussi Chydenius och Essi Wuorela, och det är en sagolikt mångfasetterad, stämningsfull och berörande musikalisk-poetisk fresk vi får oss till livs. Helt oemotståndligt!