Violinkonserten i ständig förändring
Pekka Kuusisto hade troligtvis en av sitt livs tyngsta dagar i måndags. Inte hängde han läpp på något sätt, men professionellt måste det ha varit ytterst krävande att spela Sibelius violinkonsert sex gånger om.
Konserter i Ainola och Kallio-Kuninkala. Pekka Kuusisto, violin och elektronik, Nicolas Altstaedt, cello, Emil Holmström, piano, Salla Hakkola, elharpa och elektronik, Linda Liukas och Aura Lindeberg, diskussionspartner.
På programmet stod dessutom en improvisationskonsert samma dag där Kuusisto också skulle formulera vettiga tankar om musikskapande vid ett diskussionstillfälle. För mästerpianisten Emil Holmström måtte lasset ha varit i stort sett lika tungt, även om han inte deltog under improvisationskonserten.
Vi vet att Kuusistos tolkning av violinkonserten har förändrats radikalt sedan han som 19-åring vann internationella Sibelius-violintävlingen 1995 och för att hitta ny energi för sina framföranden har han ständigt sökt ett nytt förhållningssätt. För bara några år sedan (2012) gjorde han en föreställning på sin festival (Vår festival), där han matchade violinkonserten mot en halv timme av den typens runosång som Sibelius troligtvis hörde med Larin Paraske i Borgå i början av sin karriär 1891. Den gången var det Ilona Korhonen som stod för runosången och Heini Kärkkäinen som satt vid flygeln medan Kuusisto själv tog ut svängarna rejält. Om han pendlat mellan ytterligheter i tolkningen, landar han nu någonstans mittemellan och finner en välavvägd balans mellan den klassiska musikens krav på minutiöst utformade detaljer och Sibelius krav på personligt utformade sinnesstämningar, melodiskt vemod och kännbara rytmer i såväl solo- som orkesterstämma.
Ainola och violinkonserten är ungefär jämngamla och spelad i Ainola, med pianostämman framställd på den mjukt klingande hundraåriga Steinwayflygeln, visar sig violinkonserten utan de mörka och hotfulla bilderna som orkestern typiskt målar fram, snarare finns här en kammarmusikalisk känslighet. Det finns säkert anledning att återkomma till tolkningen som är i ständig förändring.
Som en del av det krävande dagsprogrammet ingick en duett med cellisten Nicolas Altstaedt: Zoltan Kodálys mäkta krävande Duo för violin och cello opus 7, som är stor som en sonat. I kombination med en av Sibelius allra första kompositioner, den naivistiska Vattendroppar, blir kontrasten till Kodály maximal. Som helhet känns framförandet som en verklig kraftansträngning av den välmusicerande duon.
Kuusisto har aldrig tidigare musicerat ihop med Salla Hakkola men tillsammans var de som skapta för varandra som medmusiker. Hakkola har en imponerande meritlista främst som spelmusiktonsättare vid Rovio. Med Hakkola på elharpa och Kuusisto på elviolin, och en rad pedaler framför bägge, trollade de fram spöklika sagolandskap som fick barn i alla åldrar i salen att spetsa öronen. Tillsammans med barnboksförfattaren och programmeraren Linda Liukas och konferencieren Aura Lindeberg kom man slutligen också fram till några viktiga insikter om gemensamma nämnare mellan improvisation och programmering: viljan att pröva sig fram och söka nya möjligheter och tillåta sig göra fel.