Aino och hennes sfär
Vår festivals tema i år är fyndigt nog Aino. Söndagens öppningskonsert var speciellt tillägnad vår nationaltonsättares maka.
Konserter i Kallio-Kuninkalas Leonorasal. Pekka Kuusisto, violin, harmonium, sång, Tomas Djupsjöbacka, cello, Emil Holmström, piano, Marzi Nyman, gitarr, piano, Maria Ylipää, Emma Salokoski, sång, Kamuskvartetten, Marko Myöhänen, live-elektronik. Sibelius, Linjama, Järnefelt, Lang, Saariaho, Mitchell.
Allas Vår festival-ledare Pekka Kuusisto upphör aldrig att överraska. Det är möjligt att jag har inlett även någon tidigare öppningsdagsrecension från Vår festival på liknande sätt, men orden är ständigt relevanta. Kulturlandskapet kring Tusby träsk sjuder också i år av hänförande musikmosaiker av de mest väsensskilda slag och om någon tror att den ens på ett ungefär kan förutse vad som komma skall misstar den sig grundligt.
Årets tema är fyndigt nog Aino och öppningskonserten i Kallio-Kuninkala, benämnd I Ainos krets, var speciellt tillägnad vår nationaltonsättares maka. Som kött på benen fick vi höra SuviSirkku Talas, utgivare av bland annat Ainos och Jannes korrespondens och intervjuad av Aura Lindeberg, ringa in en ovanligt stark och målmedveten kvinna. De mellankrigstida politiska åsikterna lämnades denna gång därhän och lika så bra var väl det.
Pratet balanserades i lämpliga doser upp med illustrerande musik av, förutom Sibelius, Armas Järnefelt samt en av de största doldisarna bland våra nulevande tonsättare, Jouko Linjama (f. 1934). Sju brev av Juhani Aho (2011) – som innan han råkade Venny Soldan slog sina lovar kring såväl Aino som mamma Elisabeth – för baryton och cello var ett småklurigt stycke, även om den fritonalt reciterande sångstämman emellanåt kunde te sig aningen enahanda.
Sibelius var, som bekant, en gudabenådad melodiker och även när han tvingades svarva ihop bruksmusik för familjens försörjning slank en och annan odödlig melodi med. Så till exempel i Rondino och Mazurka op. 81 samt, inte minst, Romance op. 78 för violin och piano medan Berceuse, signerad svåger Armas, i all sin enkelhet är en av de härligaste melodier som satts på pränt i vårt land.
Att ha Juha Uusitalo att göra Linjamasångerna kändes rätt lyxigt, även om vibratot stundtals föreföll onödigt väl tilltaget. Tomas Djupsjöbacka gjorde av allt att döma cellostämman all tänkbar rättvisa, medan mångsidige Emil Holmström mejslade ut samtliga sina pianopartier med en genuin förståelse för den för handen liggande estetiken.
Starka kvinnor
Söndagens sena kvällskonsert avvek med besked från Ainos sfär, även om flera starka kvinnor stod i fokus också här. Bland dem Kaija Saariaho med stråkkvartetten Nymphea (Jardin Secret III), som gjordes med kraft och finess av ypperliga Kamuskvartetten. Yaleprofessorn David Langs (f. 1957) Schubertinspirerade sångcykel Death Speaks för sopran, violin, elgitarr och piano, vars elegiska solostämma tolkades nog så sensitivt av Maria Ylipää, tyr sig till en i längden smått tröttande repetitivitet men finner ändå en stämning som ställvis ter sig rätt magisk.
Den verkliga magin infann sig dock när Emma Salokoski tog sig an singer-songwriterikonen Joni Mitchells estetiskt tänjbara repertoar. Jag tvingas som gammal Salokoskibeundrare pinsamt nog erkänna att jag inte tidigare insett hur förbluffande mycket damernas röster har gemensamt, även om jag personligen inte har så värst mycket emot att Salokoski valt att inte efterapa Mitchells ytterst pregnanta vibrato.
Magiska så det förslog var även de kollektivt utarbetade, stundtals till regelrätta omstöpningar gränsande arrangemangen med det även vid flygeln alternerande gitarrgeniet Marzi Nyman som energimässig primus motor och Kuusistos fiol- och harmoniumspel som en aldrig sinande källa till fascination. Ett pangtillfälle för alla stereotypt reproducerande klassiska förmågor in spe att lära sig hur man musicerar kreativt i stunden. Vågar vi hoppas på skivdokumentation?