Två galna brudar är inte helt fel

Mitt i sommaren, i stadskärnan, en vanlig torsdag, ger Karleby ett ganska kusligt för att inte säga ödsligt intryck. Några bilar kör ner längs Torggatan, i övrigt är det tystlåtet, restaurangerna är folktomma och knappt några fotgängare syns till.

Bara en kilometer bort är uppslutningen desto större när bilar står parkerade längs trottoarkanterna hundra meter från skådeplatsen. Snellmansalen är fylld till bräddarna och det är hit bygdens invånare och sommargäster kommit för att se Karleby operasommars nyaste föreställning som i år har en exceptionellt lokal förankring.

Legenden om Harrbådas brud som huserade vid Harrbåda fyr norr om Karleby förekommer i ett antal tappningar på orten: antingen omkom bruden när hon föll överbord, eller så dränkte hon sig efter att man och son drabbats av skeppsbrott. Eller så överlevde hon själv ett skeppsbrott även om hon senare våldtogs och mördades av sjömän.

Ve och fasa, vilka skräckhistorier Harrbådaborna har spridit.

Vrickat och tillspetsat

Ämnet gör sig ändå som opera och i librettisten Jusa Peltoniemis fantasifyllda händer tar operan avstamp vid ett köksbord strax efter andra världskriget där fyra ortsbor underhåller sig med pidro, den lokala varianten av bridge. Statspolisen letar efter vapengömmor och synar varje skrubb och vrå. Men den här utbölingen, detektiven, skall i likhet med andra inkräktare skrämmas upp och utvisas. Här börjar spökhistorierna och det är dags för den första i en rad av avstickare i Harrbådas brud.

Resultatet är en redigt vrickad och tillspetsad historia, som kanske bara delvis öppnar sig för publiken. Det handlar bland annat om kommunalpolitiska drömmar om flygfält, järnbruk och golfbanor på 1940-talet för att återställa Kokkolas storhetstid som industriell centralort. Men också om kortspel, om att gästspela som Elvis, eller annars bara ståheja. Aku-Petteri Pahkamäkis regi är rapp och påminner lite om Lauri Maijalas vilda salvor. Och stämningen är lika hektisk och teatern lika absurd som i operasällskapets förra urpremiär, Heinz-Juhani Hofmanns historia om Karjalainen och Kekkonen från 2012 (med libretto och regi av Juha Hurme).

Normalt har jag inte mycket till övers för den här sortens absurditeter som senast halvvägs under föreställningens gång brukar visa sig vara bara måttligt roande. Men nu är det som det ska vara i operans värld och musiken får bära upp det hela och vara den grund som allting vilar på.

Musiken ett maskineri

Seppo Pohjola har bland annat tre symfonier, fyra stråkkvartetter och tre operor från 2004–2005 på sitt samvete. Harrbådaoperan har han skrivit i rask takt på ungefär ett år och den påbörjades strax efter att han färdigställde operan om F. E. Sillanpää som väntar på sitt uruppförande 2017.

Det här partituret är svårt och mäkta knepigt (läs: jävligt), men musiken svänger och det är huvudsaken. Musiken är som ett maskineri som mal på från första början i rappt tempo med stadig puls. Och omedelbart fäster jag mig vid tonsättarens rika färgpalett och förmåga att variera. Under styckets gång förekommer en rad olika stilar – allt från postseriell fragmenterad modernism till frejdigt underhållande klingande pastischer på Bernstein, Gershwin, Elgar eller varför inte tjocka lager av Sjostakovitjs smet. Och allt tas utmärkt fram av Mellersta Österbottens kammarorkester som har en betydande roll och musicerar gediget under Erkki Lasonpalo.

Anu Komsis enastående höga toner utnyttjas fullt ut och speciellt kan man fästa sig vid de många ensemblenumren och glissandopassagerna där sjunkande klagande toner glider över mellan rösterna, från en sångare till en annan, som i vågrörelser. Mot slutet blir den aningen ojämna men välsjungande körens roll allt större. En rolig detalj är att alla får tala sitt eget modersmål; också den inspirerande, inlevelsefulla Sören Lillkung talar sitt språåtji pjäsen igenom. En annan viktig detalj är de många folksångerna som Pohjola vävt in, speciellt Läksin minä kesäyönä käymään som görs i otaliga varianter, den ena mer bisarr än den andra.

Par med Sibelius

Harrbådas brud skrevs egentligen för att balansera upp en uppsättning av Sibelius minst sagt futtiga Jungfrun i tornet. Och med tanke på hur snabbt Sibelius måste ha skrivit operan hösten 1896 – och hur uppgiven han eventuellt var efter att två år innan ha kommit till insikten om att opera kanske trots allt inte var hans konstform – är det förbluffande rik och djupt känd musik som ryms inom Jungfruns ramar. Operans största brist var Rafael Hertzbergs usla libretto och den totala avsaknaden av karaktärsutveckling, något som nog kan ha bidraget till att tonsättaren förbjöd framtida framföranden, även om han senare dirigerade uvertyren allena.

Om Jungfrun i tornet skall sättas upp, kan man göra den helknasigt som i Karleby. Om stämningen var kuslig och spöklik i Pohjolaoperan angränsande till det absurda, är fjomperiet och fjanteriet totalt i Pahkamäkis uppsättning av Sibeliusopera. Svängarna tas ut med nördiga miner och slemmig, kletig tonårsromantik (och jovisst, en akt på scenen). Det är som om dessa upphovsmän aldrig ens såg möjligheten att ta librettot på allvar, utan väljer att raljera från början till slut. Fogden är genomfjollig när han rider in på sin pålle, Jungfruns älskare är om möjligt ännu fjantigare. Buskis ligger nära som genrebestämning, men det stör inte det minsta.

Jungfrun, Annami Hylkilä, sjunger stiligt hela sin roll med härlig prinsessaktig inlevelse. Barytonen Riku Pelo har man inte sett alltför ofta på scenen; om han i Pohjolaoperan hade en snäppet mera seriös roll, passar den komiska rollen som Fogden i Sibelius honom ännu bättre. Markus Nykänen, som bytt skådespelarkarriären mot en operakarriär, gör en stilig tolkning av Detektiven i Pohjolaoperan, men det är som Jungfruns älskare i Sibelius som hans härligt vackra tenor, med fin färg och höjd, verkligen kommer till sin rätt. Också Annika Mylläri gör utmärkta, charmanta och säkra tolkningar av sina roller i bägge operorna. Sakari Oramo har en tydlig Sibeliusperiod på gång och dirigerar musiken som för brinnkära livet, jubileumsåret till ära.

En replik har etsat sig fast i minnet på vägen hem: "Olipa kerran neito, jota ei ollutkaan." Det var en gång en brud, som icke var. Fast egentligen var de två.