Årets Korpo Sea Jazz: Överord är inte nog
Orden vill inte räcka till när Jan-Erik Holmberg skall beskriva historiens kanske bästa konsert på Korpo Sea Jazz.
JAZZ
Huvudkonserten i Korpo på kommunalgården var en av högklassigaste helheterna i festivalens historia, så vitt mina över tio festivalbesök kan stå som facit. Årets konstnärlige ledare, saxofonisten, tonsättare och bandledaren Mikko Innanen hade skapat ett avancerat men mångsidigt program bestående av tre band: trion Plop, duon Verneri Pohjola och Mika Kallio samt Innanens stora band bestående av tolv musiker.
Plop med Innanen, basisten Ville Herrala och trumslagaren Joonas Riippa inledde kvällen med bestämd attityd. Det var energi från första tonen. Innanen visade upp sin mångsidiga klangpalett med bland annat olika saxofoner och flöjt. Flöjten kunde låta som en distad elgitarr medan altsaxofonen förde tankarna mot exotiska österländer genom intressanta skalor. Men det lät även som en steroidstyrkt Charlie Parker, både med vanligt sväng och i rubato.
Herrala byggde fint solo och komp även med stråkspel helt igenom i en låt.
Bytet från Plop till Pohjola och Kallio var elegant, utan avbrott. Trion försvann spelande bakom scenen samtidigt som duon tog över.
Duon bjöd på den mest krävande delen av konserten. Det var avantgardism årsmodell 2015. Kallio använde flitigt olika klockor som klingade otroligt länge, skapande borduntoner. Verneri formade magiska effekter genom att blåsa i trumpeten riktad mot flygellocket. Flygeln svarade med eteriska resonanser. Hans låga register är något utöver det vanliga. Han frambringade exempelvis multifoner genom att sjunga samtidigt då han spelade. Effekten liknade den choruseffekt som kommer till exempel då man stämmer två strängar nästan unisont. En höjdpunkt var det transskapande stycket i 3/4-rytm, med otrolig polyrytmik av Kallio och Varèse-liknande kvaliteter i kompositionen.
Kvällens absoluta höjdpunkt var dock hela den andra halvleken med det stora bandet. Två kontrabasister (Eero Tikkanen, Ville Herrala) och två trumslagare (Mika Kallio, Joonas Riippa) innebar dubbel sväng.
Men det ändå var Innanens otroligt fint skrivna blåsstämmor som intog centerposition. Mingus och därför även Ellington ekade i kompositörens läckra, men inte intetsägande blåsackord. Innanen arbetar modigt med dissonanser men balanserar skickligt mellan beautiful beauty och ugly beauty.
Rent stilmässigt gick man från redig hardbop, fast med modernare dissonanser, till så kallad modern klassisk musik. Men balladen Looking For Love överraskade kanske mest. Det är en av de finare ballader arrangerad för större orkester jag någonsin hört. Basunisten Jari Hongisto formligen grät fram toner. The Coda Of Ornette Colemans Blues Connotations And Other Sources Of Inspiration var även utsökt.
Erään kansanedustajan tunnustukset var en ironisk kommentar till den nuvarande landsorts- och borgerlighetsregeringen, som tydligen inte skapar illamående endast hos undertecknad. Jukka Eskolas fenomenala trumpetsolo här bör nämnas skilt.
Till slut lade man i en traditionell växel. Innanen är sedan tidigare känd för att fördomsfritt kombinera dixieland, lärmjazz och kabarémusik med modernism – och det funkar verkligen. Storslaget.