Inhemsk eftermiddag på Pori Jazz
Fredagseftermiddagen i Björneborg på Skrivarholmen var en kavalkad av inhemsk kvalitetsjazz. Tre olika band, men med vissa gemensamma medlemmar.
Björneborg
Det kan kännas lite konstigt eller inavlat, men man bör minnas att till exempel Miles Davis kompband spelade i början av sextiotalet på en massa skivor efter succén med bland annat skivan Kind Of Blue.
Timo Lassy inledde med sitt band och specialgäster redan 13.30. Då vad den största scenen reserverad för hans märke av hårt svängande jazz, som minns rötterna men ändå trimmats upp en del.
I bandet fanns Georgios Kontrafouris, hammond och wurlitzer, Antti Lötjönen (årets Pori Jazz-artist), kontrabas, Teppo Mäkynen, trummor och Abdissa Assefa, övriga slagverk. Gästerna var trumpetaren Jukka Eskola och vibrafonisten Panu Savolainen.
Solona var många och strålande. Lassy först i ledet givetvis, men Eskola blåste med lyxig klang flygelhorn och med flinka linjer den mindre feta trumpeten.
Vibrafonen sitter bra i kontexten, men själv skulle jag hellre ha hört mera av kombinationen Hammond plus vibrafon på grund av deras olika dynamiska karaktär. Att Kontrafouris ofta spelade Wurlitzern under vibrafonen kändes lite som tårta på tårta.
Mikko Hassinens Electro GT, som fick Teostopriset i år, startade nästan utan avbrott på den andra scenen mittemot. Electro GT är fusion, men ett nytt slags fusion med nya element. Som namnet säger har det mycket att göra med elektronik. Trumslagaren Hassinen spelar emellanåt med click, tillsammans med elektroniskt producerade rytmer. Aki Rissanen odlar ovanliga lo-fi-ljud, Kalevi Louhivuoris trumpet fördubblas och förändras elektroniskt. Då han spelar med wah wah-pedal kan det låta som en elgitarr. Men el-gitarr finns även med, spelad av den mångsidige Varre Vartiainen. Basregistret sköttes av den minst lika mångsidige Lauri Porra, vars mormorsfar hette Jean Sibelius, om jag icke missminner mig. Skivan är starkt producerad men live lät det organiskt och ja, levande.
Lite allvarligare, men inte nedtyngda toner, bjöd trumpetaren Verneri Pohjolas kvartett på. Gruppen var nu utökad med saxofonisten Jussi Kannaste, som även medverkar på den nya skivan, Bullhorn. De övriga är pianisten Aki Rissanen, Antti Lötjönen och Teppo Mäkynen. Rissanens soloarbete var mycket personligt. I stället för lopp och skalor rytmiska byggen med perkussiva repetitioner och variationer av dessa. Fantastiskt.
Girls Of Costa Rica fungerade otroligt fint. Verneris lätt igenkännliga stil bygger inte heller på snabba toner efter varandra, utan pauser, som ju är lika viktiga som tonerna samt, en känsla av stor eftertanke. Kannaste överraskade med att passa in toner från A Love Supreme i en del av sitt solo. Duetten med bas och sax genomfördes även med stor kompetens. Ett beställningsverk för Pori Jazz, med anledning av den femtionde festivalen, uruppfördes. Pohjola har skrivit stycket i 60-talsstil och det heter naturligtvis 1966.
Den svenskfödde sångaren Fatima med sitt Eglo Live Band är något av hidösaste jag hört i sångväg på länge. Hennes vibrato låter som en korsning av David Byron och The BeeGees. Totaleffekten var att hon blev en parodi av sig själv.
Publicerad i HBL 19.7.