Livet i ett saxofonskal
Pori Jazz ordnas för femtionde gången i år. Torsdagens huvudperson, saxofonisten Wayne Shorter, har hunnit bli 81 år gammal.
Den femtionde festivalen var överlag en positiv upplevelse. Fantastisk musik, inte minst av Wayne Shorters kvartett, fungerande arrangemang, lämpligt väder och årets nyhet; Teds Tent. Till Ted Cursons (1935–2012) ära finns nu en tältscen mittemot traditionella Lokkilava. Det betyder att musiken fortsätter utan avbrott på jazzområdet. All service finns även där, så jazzvännen behöver inte vandra till den stora arenan invid. Strålande!
Eftermiddagen inleddes av vår egen levande jazzlegend, saxofonisten och flöjtisten Juhani ”Junnu” Aaltonen. Aaltonen med bandet som bestod av Iro Haarla (piano), Ulf Krokfors (kontrabas) och Reiska Laine (trummor) spelade spirituell friare jazz av välkänt Junnu-märke. Den väl fungerande och mot himlen riktade kvartetten avslutade med Aaltonens Reflections som passade fint in i miljön och bidrog till den positiva stämningen. Bandet spelade med stor interaktion, utan skyddsnät.
Wayne Shorters konsert hade tidigarelagts, vilket knappast störde publiken. Det brukar ju bli kyligt senare.
Shorter, som är 81 till åren, är i utmärkt form. Tyvärr var det något fel på hans sopransax. Man kunde läsa vissa milda kraftord på hans läppar, då han försökte justera instrumentet. Men det störde inte ett dugg att tonen emellanåt var aningen falsk. Liksom Junnu sade: allt skall inte vara perfekt, om ingenting är dåligt kan ju ingenting vara bra. Tenorsaxen klingade däremot ypperligt. Man hörde samma intervallkombinationer som karakteriserat Shorters stil ända från början av 60-talet, då han började sträva bort från dagens populärjazz, den jordnära hardbopen, till högre sfärer.
Musiken innehöll allting: virtuositet, stil, idé, intelligens och framför allt känsla. Det är livet i ett saxofonskal.
Det fanns glöd och hetta men även kontemplation och melankoli. De äldre styckena, som exempelvis Pinocchio, var svåra att känna igen, eftersom de var kraftigt omarbetade (liksom de varit de senaste femton åren). Det fungerade så, att bandet med pianisten Danilo Perez, basisten John Patitucci och trumslagaren Brian Blade spelade medan mästaren själv mest nöjde sig med att från sin stol kommentera och leda in musiken på nya spår. Bandets spelglädje var handgriplig.
Kort sagt en konsert man kommer att komma ihåg, länge.
Blues och reggae
Mikko Innanen med bandet Innkvisitio (Seppo Kantonen synt, Joonas Riippa, trummor och specialgästen Liudas Mockunas från Litauen, tenorsax) hade äran att inviga det nya Ted-tältet. Volymen var rejäl och syntbasen aningen överdimensionerad, men musiken var just så anarkistiskt inspirerande man väntar sig av denna grupp. En rolig överraskning var Toivo Kuulas Laulu Satakunnalle, med recitation av Innanen.
Mellan de verkliga verserna hördes även basisten Stanley Clarkes band som värmde upp ett par gamla Return To Forever-låtar, men eljest bjöd på prototypisk funkbetonad fusion, som lämnade undertecknad helt kall. Virtuositet för virtuositetens skull.
Jo Buddy meets Funky Kingstone innebar ett möte mellan blues och reggae. Bandet gungade fint på, men den svaga sången skulle man ha klarat sig bra utan och bättre rotmusik kan man höra till exempel på Sture Jazz Bar.
Det verkar som om arrangörerna i år har tänkt extra mycket på jazzpubliken. Det enda tråkiga är de tämligen överflödiga väktarna, som patrullerar ständigt och stör publiken. Men det hör väl till i Regelfinland.