Manliga mästarna sitter stadigt i Kuhmo
På årets Kuhmoprogram är över 120 kompositörer representerade. Fem av dem är kvinnor.
Dagens värld är alltmer splittrad, pluralismen ett faktum och diversiteten ett självändamål. Så ter sig verkligheten ibland och åtminstone på musikens område är det sant. Också på Kuhmo kammarmusik har årets program varit sällsynt mångsidigt med över 300 verk på programmet och över 120 kompositörer representerade.
Över sjuttio kompositörer är representerade med endast ett verk och på den listan finns både veritabla kammarmusiktonsättare som Bartók, Hindemith, Martinu, Skrjabin och Schönberg samt mera okända profiler som Riccardo Broschi, Matthew Burtner, Hernando de Cabezón, Josè Lacasa och Jacob ter Veldhuis. Fem kompositörer är kvinnor (Heta Aho, Lili Boulanger, Silvia Colasanti, Sofija Gubajdulina och Clara Schumann) och samtliga är representerade med ett verk var.
Det är ingenting mot Schubert som dominerar med 26 verk. På tio-i-topp-listan härskar också i övrigt den klassiska musikens stormän: Mozart, Bach, Beethoven, Schumann med flera samt tangomästaren Piazzolla. 150-årsjubilerande Sibelius är representerad med nio verk eller verkhelheter.
Stigande intensitet
- Franz Schubert: 26 verk.
- Ludwig van Beethoven: 17 verk.
- Astor Piazzolla: 16 verk.
- W.A. Mozart: 13 verk.
- J.S. Bach: 13 verk.
- Claude Debussy: 12 verk.
- Jean Sibelius: 9 verk.
- Franz Liszt: 9 verk.
- Johannes Brahms: 9 verk.
- Robert Schumann: 8 verk.
Det kan tyckas vanskligt att mot den här bakgrunden vika en hel dag för att spela bara dessa mest spelade tonsättare och låta alltsammans gå under rubriken Evergreens. Som kritiker har jag ändå inget att invända, speciellt som kvaliteten på framförandena var hisnande hög i onsdags. Hos den stora allmänheten är stormännens namn ofta mera kända än deras verk och därför är det motiverat att faktiskt presentera verken.
Bachkonserten hade jag inte möjlighet att närvara vid, men redan under Mozartkonserten kunde man njuta av finfina framföranden av två kammarmusikverk i g-moll från tonsättarens sista decennium, pianokvartetten K 478 (1785) och stråkkvintetten K 516 (1787). (Den dramatiska ökända g-mollsymfonin skrevs ett år senare.) Med tre fjärdedelar av Talichkvartetten medverkande i kvintetten var kvaliteten sällsynt fin som sig bör, och i pianokvartetten lyckades Hagai Shaham, Dana Zemtsov, Martti Rousi och Valeria Resjan hitta en fin gemensam ton.
Beethoven representerades genom stiliga framföranden av An die ferne Geliebte (med Jussi Myllys och Juhani Lagerspetz), Stråktrion i c-moll op. 9 nr 3 (med Elina Vähälä, Vladimir Mendelssohn och Julian Arp) samt Ess-dursextetten op. 81b (med bland andra två förstklassiga valthornister, Jan Voboril och Benoit de Barsony).
Ribban höjdes ytterligare under Schubertkonserten med den tidiga Uvertyr i c-moll D 8 (1811), B-durpianotrion D 898 (med ypperliga Storionitrion) och den mastodontiska, transcendentala stråkkvintetten i C-dur D 956 med sina omfattande kontrasterande partier i flera av satserna. Om det finns en arketyp för klassisk kammarmusik vore det kanske dessa två senare verk där Schubert är tillräckligt klassisk för att upplevas som klassicist men tillräckligt nydanande för att bygga en bro till romantiken.
Suverän Schumann
Priset togs dock av Schumannkonserten med tre mäkta svåra verk, andra violinsonaten i d-moll op. 121, Ess-durpianokvartetten op. 47 och Ess-durpianokvintetten op. 44, de två senare skrivna 1842. Med tanke på hur esoterisk Schumann blev mot slutet, till exempel i violinkonserten från 1853, är det ett under hur tillgänglig han ännu är i andra violinsonaten skriven bara ett par år tidigare.
Violinisten Alexander Sitkovetsky och pianisten Qian Wu besitter ett stenhårt Schumannkunnande som kom fullständigt till sin rätt både i violinsonaten och i pianokvintetten (tillsammans med Florin Szigeti, Dana Zemtsov och Martti Rousi). I pianokvartetten spelade Talichmedlemmarna, violinisten Jan Talich och cellisten Petr Prause, med Ásdis Valdimarsdóttir på altviolin och Marko Hilpo vid flygeln med suveränt resultat. Speciellt andäktigt var Valdimarsdóttirs solo i andantet.
En speciell eloge riktas till Martti Rousi som nu var i högform och spelade allting exakt och välartikulerat och med hela sin ungdomliga energi, rätt kanaliserad i Mozartkvartetten, Beethovensextetten och Schumannkvintetten.