Musikrecension: Hårresande tolkningar av hängivna mästare
Kuhmo kammarmusik är på många sätt musikernas festival, med musikerna i blickfånget.
Kuhmo är också de många tillfälliga ensemblernas festival. Här möts musiker från hela världen, av vilka många återvänder år efter år. Med de etablerade ensemblerna vet man vad man får, men det är de många temporära sammansättningarna som brukar vara ännu mer spännande: hur skall dessa personer spela ihop, kommer de att anslå en gemensam ton eller blir det platt fall?
På årets festival har vissa sällsynt lyckade framföranden av ad hoc-sammansättningar hörts, i hög grad tack vare starka profiler.
Violinisten Elina Vähälä har ingen ordinarie ensemble i Kuhmo, men ger i egenskap av förstklassig primas en stadig ryggrad och skärpa åt vilken sammansättning som helst. Så till exempel i framförandet av Fagerlunds Transient Light i söndags eller Purcells Gyllene sonat (Sonat i F-dur Z 810), Sibelius Scen med tranor och Schönbergs Verklärte Nacht, alla tre hörda i måndags. Tolkningen av Verklärte Nacht med kollegerna Wouter Vossen, violin, Razvan Popovici och Ásdis Valdimarsdóttir, altviolin, samt Tuomas Lehto och Joona Pulkkinen, cello, hörde för övrigt till de bästa och intensivaste undertecknad har hört, också trots att stycket brast i mitten när Popovicis ena sträng gick av.
I Kuhmo blir det uppenbart hur vissa musiker har förmågan att blåsa liv i rätt medelmåttiga stycken. Danska Janne Thomsen hör till de finaste flöjtisterna och spelar allt distinkt och energiskt. Även om Chopins Variationer över ett tema ur Rossinis Askungen är bara måttligt tilltalande blir framförandet högintressant tack vare hennes engagerade spel.
Också violinisten Alexander Sitkovetsky spelar Tjajkovskijs måttligt inspirerande Valse sentimentale, Souvenir d’un lieu cher och Vals-scherzo i C-dur ytterst engagerat med fantastiskt resultat. I bägge fallen väcker Qian Wu beundran vid flygeln med sitt välartikulerade och nyanserade spel.
Flera andra profiler kan lyftas fram: Sopranen Mari Palo som med kameleontlik smidighet växlar mellan stilar, Michel Lethiec som spelar stycke som stycke med djupt känd inlevelse, Carsten Schmidt som skapar en smidig helhet med tre tonsättare med släktnamnet Couperin (Louis 1626–1661, François 1668–1733 och Armand-Louis 1727–1789). Gemensamt för alla dessa musikerprofiler är en oerhörd erfarenhet som de bygger på och som de unga kan lära sig av.
Av de etablerade ensemblerna har speciellt tjeckiska Talichkvartetten fått ligga i under årets festival. Talichkvartetten har existerat i en eller annan form sedan 1964 och även om spelet inte alltid varit fullt så rent, spelar man rytmiskt utmärkt ihop, till exempel i Haydns Soluppgångskvartetten, Mendelssohns a-mollkvartett eller Beethovens c-mollkvartett opus 18 nr 4. Tolkningen av Debussys g-mollkvartett hörde till de mest helgjutna med en stadig intensitet som höll i sig till och med när noterna föll av stativet och musiken bröts för en kort stund.
Nederländska Storionitrion är alltjämt en superfin trio som bara tycks bli bättre, något som framförandet av Beethovens Spöktrio opus 70 påminde om.
Också gitarristen Alberto Mesirca utmärkte sig genom sitt ytterst stiliga framförande av Jimi Hendrix Purple Haze – precis som om den akustiska gitarren i högre grad än den elektriska skulle blottlägga svårigheterna och utmaningarna i ett krävande rockstycke som detta.
Och ännu en erfaren Kuhmomusiker, pianisten Konstantin Bogino, tarvar en kommentar. Sent under tisdagskvällen spelar han tre preludier och en etude-tableuax av Rachmaninov. Tempot i g-mollpreludiet var inte det rappaste som jag hört och rytmbehandlingen i såväl ciss-mollpreludiet som giss-mollditot var minst sagt excentrisk med tvära kast och ordentliga kontraster. Men vilken frihet i tolkningen! Och vilken poesi som frammanas, speciellt i gissmollpreludiet opus 32/12 och D-duretyden op. 39/9. Bogino (f. 1950), som influerat otaliga finländska pianister genom åren, spelar alltjämt makalöst.