Skrattframkallande intelligent galenskap
När något kallas "en pjäs för hela familjen" är det lätt att misstänka att det rör sig om något harmlöst, lättuggat och oprovokativt. När det i stället visar sig vara två timmar av skrattframkallande intelligent galenskap är det bara att gratulera Teaterboulage i Pargas till en fantastisk kulturgärning.
Manus: Bobo Lundén och Therese Söderberg efter Barbro Lindgrens böcker . Regi: Bobo Lundén. Scenografi: Bobo Lundén och Maria Lundén . I rollerna: Anders Helenius, Frida Lassus, Riddo Ridberg, Ritva-Leena Ehrnström, Sam Sihvonen, Magnus Sundman, Stefan Lind m fl. Spelas på Lillholmen i Pargas fram till den 12 juli.
Trots att Barbro Lindgrens författarskap är vida känt och högaktat – bland annat tilldelades hon det internationella Alma-priset 2014 – är böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang från slutet av 60-talet relativt okända bland mina generationskamrater (de-ännu-inte-fyllda-30) i Finland i dag. Det visar sig emellertid väldigt snabbt att man inte behöver några förkunskaper för att hänga med i pjäsen på Lillholmen, det är bara att låta sig svepas med i leken.
Scenografin är detaljerad som en bilderbok, hela den gamla danspaviljongen har förvandlats till Oskar-Fredriksborg där pappa Loranga (Anders Helenius), barnet Masarin (Frida Lassus) och farfar Dartanjang (Riddo Ridberg) bor i ett myller av serietidningar, kanelbullar, bollhavsbollar och popmusik. Snarare än en traditionell teaterpjäs har regissören Bobo Lundén, som tillsammans med Maria Lundén även står för scenografi och rekvisita, skapat en interaktiv helhetsupplevelse där gränsen mellan fantasi och verklighet effektivt suddas ut.
Ovanliga familjens vardag
Någon övergripande handlingsbåge finns egentligen inte, utan vi följer den ovanliga familjens vardag där den ena leken avlöser den andra. Tusen tigrar ryter i ladan och matas med varmkorv, tjuven Gustav tittar in och stjäl plastmuggar, pokaler och papegojor, Dartanjang byter persona efter behag: ibland är han rörmokaren som förvandlar hela gården till en springbrunn, ibland indianhövdingen Hjortfot – oftast med tokroliga effekter, men emellanåt på ett onödigt mossigt "hej-jag-är-en-man-i-klackskor"-sätt. Med jämna mellanrum rusar Arga Gubben från Pargas stad in med sitt entourage av kommunala tjänstemän som klagar på allt från ugglor i postlådan till att det slösas med Pargasvatten. Således flätas revyaktiga och politiska inslag in på ett otvunget sätt, utan att för den skull flytta fokus från barnen – pjäsen tilltalar skickligt hela publiken samtidigt.
Mest imponerande på scen är giraffen Mecki Ruokalahti, som står för många av pjäsens ljudeffekter och bokstavligen finns överallt samtidigt. Lassus gör en strålande roll som naturbarnet Masarin, och Helenius lyckas i bästa Homer Simpson-anda vara självupptagen och älskvärd på samma gång. Lite trött kan jag – precis som i Simpsons-parallellen – bli på romantiseringen av en manlig slusk som bara ligger och duger samtidigt som en kvinna (Marge i Homers fall, karaktären författar-Barbro, spelad av Ritva-Leena Ehrnström, i Lorangas fall) gräddar bullar i bakgrunden, men Loranga är kreativ och närvarande trots sin slapphet, och i vår präktighetsälskande samtid finns det absolut en poäng med den typen av antihjälte.
Visst finns en mörkare underton att ana – Lorangas arbetslöshet, Dartanjangs eventuella demens, tigrarna och vad de kan tänkas symbolisera – men pjäsen väljer att frossa i potentialer i stället för diagnoser. Trotsigt naivt slutar den med schlagerorden "kärleken, kärleken finns alltid i närheten av dig och dig och dig" och i all sin töntighet är det precis det som akut behöver sägas just nu.