Vi som älskade Amy så mycket
I dokumentären om Amy Winehouse porträtteras sångerskan som en stark, sårbar, tuff, svag, karismatisk och oerhört begåvad flicka från norra London. Ut väller den enorma rösten.
DOKUMENTÄR
Vitsord:
Jag minns exakt var jag befann mig då jag fick beskedet: på tamburmattan i sommarstugan då min engelska svägerska slog upp dörren. Med tårar i ögonen sa hon: "Har du hört, hon är död, Amy är död!" Det var den 24 juli 2011, morgonen efter Utøya och först förstod jag inte vem hon talade om. Hon hade läst det på Facebook, vilket var första gången jag fick nyheter den vägen. Det känns som i går och en evighet sedan.
Amy Winehouse hörde till de där popsångarna som verkade komma från ingenstans och på ett ögonblick blev kända överallt. Omöjligt att förväxla hennes raspiga, uråldriga soulröst och självbiografiska sånger som Rehab, Back to black med någon annans.
Sen gick hon och "joined that stupid club" och dog, 27 år gammal. Dokumentären Amy är regissören Asif Kapadias porträtt som cirklar kring frågorna: varför? Och vems var felet?
Kapadia, som tidigare gjort fiktionsfilm och dokumentären Senna (2010) om den brasilianska formelföraren, har samlat mängder av bildmaterial. Allt från barndomens smalfilmer till tonårstidens partyn då en blyg men sprallig tjej sjunger Happy birthday för sin 14-åriga kompis och dåliga inspelningar under karriärens början vid 19 år till mängder av paparazzi-bilder.
Ända från början är hon i förhållande till vad en flicka får vara FÖR MYCKET: vulgär, vild, begåvad. "Jag skulle bli galen av att bli berömd", säger den unga Amy med kuslig framsynthet.
Regissören klipper ihop materialet så att Amy är i praktiskt taget varenda bild – ibland till hennes egen berättelse, ibland med röster från nuet som kommenterar händelserna. Hennes familj, vänner och medarbetare försöker urskulda sig, förklarar bort sitt ansvar eller sörjer.
Livslevande
Amy blir framför allt: levande. En stark, sårbar, tuff, svag, karismatisk och oerhört begåvad judisk flicka från norra London – och ut väller den enorma rösten. Hon faller handlöst in i berömmelsen medan hon tuggar tuggummi, rullar med ögonen och med lysande livsaptit svarar chockerande ärligt på tv-intervjuarnas frågor.
Hon hade hela tiden problem, inte alls ovanliga: bulimi, depression, tendensen att vilja älska en man till självutplåningens gräns, att tro att det är kärlek. Det är hjärtskärande hur hon vill vara pappas flicka – pappa som lämnade familjen då hon var nio och sedan exploaterar sin berömda dotter till den grad att han bjuder med ett gäng tv-filmare då hon försöker bli frisk på en ödslig ö.
Pengarna och berömmelsen lyfte problemen i potens: heroin, crack ("som tar bort alla negativa känslor"), den äkta mannen som drar ner henne för att han själv vill fortsätta droga. Under kvällen då hon vinner sina glittrande Grammy-statyetter säger hon till en barndomskompis: Allt det här är så tråkigt utan droger.
Hurdant hade hennes öde blivit i ett land utan världens värsta skandaljournalistik? Om hon hade fått tid att leva lite mer, sjunga lite mer, göra mer musik. Om hon hade sluppit undan rubrikerna. Publiken är nästan frånvarande i filmen – men varför trodde massmedierna och allmänheten att de har rätt att veta allt detta?
Det svåra med Amy är att den inte helt kan undgå att göra som paparazzi-fotograferna: exploatera bilderna av stjärnan supande, nerknarkad och död. Each man kills the thing he loves, skrev Oscar Wilde, och det kan heller inte den här sakligt rörande, respektfyllda och sorgliga dokumentären undvika.