Skivrecension: Wayne på vinyl
Jazzpianisten Riitta Paakki fokuserar på sin nya skiva helt på Wayne Shorters musik.
(Jaskaa)
Det är ett tag sedan pianisten Riitta Paakkis föregående skiva Onion kom år 2006.
På sin fjärde trioskiva gör Paakki någonting som är ganska ovanligt i vårt land; hon spelar inte ett enda eget stycke, utan skivan består helt av Wayne Shorters musik. Det är i och för sig ingen större överraskning att det är fråga om just Shorter i Paakkis fall. Denne mästare, som nästa vecka kan höras levande på Pori Jazz, har i flera år varit ämne för hennes doktorsarbete.
Arrangemangen av de sju styckena från 60-talet är individuella och flyttar Shorters tidlösa toner till olika tidsperioder, framåt och bakåt.
Solopianostycket Wild Flower skruvas avsevärt tillbaka i tideräkningen. Det är stöpt jämförelsevis exakt i Erik Saties Gymnopedieform. Arrangemanget fungerar mycket väl och åskådliggör gemensamma drag mellan klassiskt franskt från 1880-talet och klassiskt amerikanskt från 1960-talet, både i harmonier och i melodin.
Pinocchio och Speak No Evil är ljusare och piggare än de ursprungliga versionerna. Den sistnämnda har en viss känsla av inhemsk så kallad dansgolvsjazz, finngroove.
Skivan kan även ses som en presentation av olika pianisters stilar. Balladen Miyako låter som Bill Evans trio kunde ha spelat den engång i tiderna. Arrangemanget av Infant Eyes för tankarna till Ahmad Jamal Trios rytmer, men samtidigt ekar en samtida känsla i musiken.
På den nya skivan spelar Antti Lötjönen bas och Jaska Lukkarinen trummor. Som väntat gör de ett bra jobb och deltar även i den solistiska verksamheten, även om trions stil är den traditionella med pianot i spetsen.
Skivan utkommer fysiskt enbart som vinyl. Mitt recensionsexemplar är så traditionellt, att de två första låtarna knastrade redan under den första genomspelningen. Skivan kan även köpas i digitalt format.