Operarecension: Wieneroperettens fräcka elegans
Volksoper Wien, ett av världens främsta operetthus, spelar upp operetten ungefär som den går och står, men med mycket liv och lust, finess och fantasi, skriver Jan Granberg efter helgens premiär.
Musik Franz Lehár. Uppsättning Robert Meyer. Dirigent Alfred Eschwé. I rollerna Ursula Pfitzner, Mathias Hausmann, Vincent Schirrmacher, Julia Koci, Kurt Schreibmayer, Michael Havlicek, Oliver Liebl och Robert Meyer. Volksoper Wien på Olofsborg 3.7.
Ett stort parisiskt panorama öppnar sig på Olofsborgs kamouflerade stenmur. Dirigenten Alfred Eschwé sätter fräs på Glada änkans uvertyr. Ensemblen springer in på scenen genom olika öppningar som skapats för ändamålet i ridån i fonden. Publiken slås omedelbart av den lättsamt spirituella, magnifika tolkningen.
Den ursprungliga regin är signerad Marco Arturo Marelli, som vi känner från Rosenkavaljeren, Pelléas och Mélisande och nyligen Läderlappen på Nationaloperan. Hans namn finns inte längre med i rollistan, vilket tyder på att man blivit tvungen att ändra på ett och annat för att anpassa produktionen för förhållandena på borgen. Det arbetet har gjorts briljant av Robert Meyer, som är chef på Volksoper Wien, världens förmodligen förnämsta operetthus.
Glada änkan är musikaliskt minst lika lödig som vilken opera som helst. Franz Lehár kunde sin Puccini och Debussy. Musiken är inte bara dryper av intagande melodier utan är också oerhört raffinerat skriven. Berättelsen har sina lättvindiga aspekter men det ofta fråga om en skenbar ytlighet som också rymmer en rejäl dos riktiga emotioner.
Det handlar om två människor som sårat varandra djupt. De älskade varandra tidigare men kunde inte gifta sig eftersom hon inte var fin nog. De älskar varandra fortfarande, men då operetten börjar har Hanna Glawari ärvt en miljonförmögenhet som förändrat maktförhållandet dem emellan. Vi vet förstås att de till slut får varandra, men det viktiga är hur det går till, hur det spelas upp för oss och hur de övervinner sin kränkta stolthet.
Traditionellt med modern accent
Operettkonsten våldtas ibland av den tyska regiteatern och då blir resultatet sällan lyckat. Däremot har det alltid varit tillåtet att introducera aktuell politik i dialogen. Ingenting av detta gör Volksoper utan spelar upp operetten ungefär som den går och står, men gör det med så mycket liv och lust, sådan finess i stilen och fantasi i skämten att publiken stortrivs.
Vi bjuds således på en relativt traditionell, mycket wiensk uppsättning som ändå har starka moderna accentueringar. Elegansen är smakfullt kryddad med fräckt utspel i karaktärerna, en snärtigt spelande kör och påhittigt rörliga dansare. Det är helt enkelt oemotståndligt att se hela ensemblen plastiskt skandera rytmerna och späda på situationskomiken med roligaste precision.
Huvudrollsinnehavarna var ytterst övertygande på premiären. Operettrollerna är ju nästan mera krävande än opera genom att alla också förväntas kunna dansa och spela. Det gjorde hela ensemblen, kören och baletten och dessutom sjöng de alla örhängen med bästa skivkvalitet.
Änkan spelades av sprakande Ursula Pfitzner som förstår att servera en lämplig blandning av överklassmanér och inte helt bortslipad folklighet. Hon sjöng härligt med ett speciellt vackert pianissimo i höjden. Hon är förresten den enda i ensemblen som tidigare besökt Nyslott i sin civila egenskap av hustru till barytonen Tommi Hakala. De lär ha fallit för varandra för ett antal år sedan just som motspelare i Glada änkan. Denna gång spelade hon mot legendariske Mathias Hausmanns överväldigande charmiga Danilo, som med sin stora röst presterade både opera- och karaktärssång, perfekt tajming och oemotståndligt insinuerande tonfall.
Det andra paret var också mycket duktigt med Julia Koci som en sprakande Valencienne, grisetten som blivit ambassadris, och Vincent Schirrmacher som en härligt sjungande Camille de Rosillon. Hans höga C i kärleksarian fick en spontan applåd mitt i musiken och sedan sänkte sig kärlekens förtrollning över skeendet då han lockade in henne i paviljongen.
Rollistan är lång och tagen på kornet. Kurt Schreibmayer spelade en underbart pompös ambassadör Zeta. Michael Havlicek (Cascada) och Oliver Liebl (St. Brioche) var en rolig duo som konkurrerade om änkans hand. En speciell eloge måste gå till operachefen Robert Meyer som inte bara satt upp föreställningen utan även spelade en dråplig Njegus och till råga på allt vikarierade dirigenten under applådrepriserna.
I jämställdhetens namn
Maestro Alfred Eschwé är en verklig specialist på denna repertoar. Under hans ledning spelar den briljanta orkestern med utsökt klang och all önskvärd lätthet. Ibland ser han till att det går undan med fart och däremellan låter han stråkarna smeka så att stenmurarna kunde gråta.
En överraskande nyskapelse är ensemblens variant av den så kallade Weibermarschen, där de förnäma gubbarna på manschauvinistiskt vis sjunger om hur svårt det är att förstå sig på kvinnor och hur man skall handskas med dem. Operettens paus har placerats genast efter den marschen, alltså mitt i andra akten. Och då vi kommer tillbaka vänder de på steken: kvinnorna sjunger samma musik till en text om hur man manipulerar männen. Hurra för jämställdheten!
Vid premiären stampade och hurrade den helt begeistrade publiken. Allt tyder på att den alternerande andra besättningen också är utmärkt. Operetten har härmed gjort en mycket lyckad debut på operafestivalen.