Filmrecension: Kidsen kommer att älska den
Minionerna fick sin egen film.
ANIMATION
****
Man vet att en film, eller rättare sagt en filmsvit, är på gång när det drar ihop sig till spin off–rullar. Och det är ju fallet när ”minionerna”, den gula faran från Dumma mej-universumet, nu begåvas med en egen film.
Som bekant handlar det om ett kotteri av små, gula tingestar, flockdjur, vars uppgift här i livet är att agera hantlangare åt fulingarna. Såsom ärkeskurken Gru som gör huvudrollen i Dumma mej (Despicable Me).
Poängen är att de små gula gubbarna funnits här ett bra tag. I den tokroliga prologen betar Kevins, Stuarts och Bobs förfäder av Tyrannosaurus rex och Homo sapiens, Dracula, de gamla egyptierna och Napoleon inte att förglömma.
Och när det sedan är dags att spana in en ny husbonde, i 1960-talets Amerika, faller blicken på Scarlett Overkill (Sandra Bullock), en kvinnlig superskurk som har för avsikt att lägga beslag på den engelska kronan. Såväl bildligt som bokstavligt talat.
Swingin’ London nästa, där Scarlett och hennes hejdukar sätter kurs på The Tower, bara för att kollidera med en Elisabet som ingalunda vill bli av med kronan. Att dyrgripen av en slump tillfaller galenpannan Kevin, inte Scarlett, gör inte saken bättre.
Det är alltid riskfyllt att bygga upp en film kring ”B-laget”, sidekickarna, men den här gången talar vi om en veritabel fyrverkeripjäs. Om en berättarmässigt inspirerad sak som de facto sopar golvet med ”originalfilmen”.
Förutom att våra vänners joller (som bekant är minionsnacket ett hopkok av hela den internationella språkfamiljen) är bra festligt vet regissörsduon Kyle Balda och Pierre Coffin att ta ut svängarna även visuellt.
Resultatet är ett uppfriskande anarkistiskt bygge som felar endast när det gäller de mänskliga gestalterna – tråkigare än resten av gänget. I övrigt är det nacken i backen och klackarna i taket, utan att det för den skull blir hysteriskt.
Att filmen kör med ett läckert urval 1960-talsmusik – Doors, Beatles, Kinks och Donovan (Mellow Yellow, klart det) – och en uppsjö av populärkulturella slängar gör att inte heller föräldragenerationen lär få tråkigt.
Låt sen vara att Minioner (Minions) i första hand är ett stycke småbarnsunderhållning, lika hjärtligt som spritt språngande galet.