Filmrecension: Byxorna bort med gott humör
Magic Mike XXL är glad sommarunderhållning med mycket magmuskler och lite hjärna.
DRAMA
**
Mike (Channing Tatum) är bara en vanlig kille med ovanligt vältränade magmuskler i Tampa, Florida, som kämpar på med möbelsnickeriet han nyss startat. Men när en viss hiphop-låt spelar på radion bara måste han utbrista i dans. Han blir närmast Irene Cara i Flashdance – minns ni svetslågorna, svetten, kläderna som åkte av? Jepp, Mike också, där han dansar bland hyvelbänkarna.
Eftersom vi vet att Magic Mike XXL är uppföljaren till Stephen Soderberghs kassasuccé Magic Mike vet vi också att Mike tidigare försörjt sig som manlig strippa.
Nu vill hans forna gäng av manliga underhållare – som de insisterar på att kalla sig – göra sin sista show för att sedan gå vidare till andra yrken. Lockropet från de gamla polarna Big Dick Ritchie (Joe Magnaniello, den enorma varulven från True Blood), Ken (den docksöte Matt Bomer) och de andra är oemotståndligt.
Snart åker Mike och de andra i en gammal yoghurtförsäljningsbuss för att göra sin comeback på Myrtle beach, där landets årliga uppvisning i manlig striptease hålls inför en publik av tusentals visslande kvinnor som kastar dollarsedlar i kaskader över dem.
Dyrka magmuskler
Om jag läste cultural studies skulle den här underhållande, överraskande påkostade och, på ett nästan komiskt vis, oerotiska filmen bli mitt nästa analysobjekt. På ett parodiskt sätt uppvisar den var vi är i dag när det gäller könsroller, konsumtion och sex. Filmens åldersgräns är 12 år vilket förklarar varför den är så puritanskt ren.
Uppenbarligen lönar det sig åtminstone att göra en uppföljare om glada manliga strippor. Det är omöjligt att tänka sig motsvarande film med kvinnor i huvudrollerna – åtminstone inte tvåans feel good-bromance, där de mörka toner som ändå fanns i ettan är borta. Nu är livet och jobbet rätt festligt: snygga unga brudar på beachen, frejdiga skämt om stora lemmar som bara passar för rätt Askunge och rika medelålders pumor som lånar ut sportbilen. Männen utmålas som aktiva, ett gäng buddies som njuter av sin samhörighet, professionaliseras, uttrycker ”vem de innerst inne är” i sina dansnummer, tävlar. De får inte ses som offer.
Det är nästan fascinerande hur en film om manliga strippor kan vara så konservativ i sina heterosexuella könsroller när hela konceptet är radikalt ombytta roller. Enligt de heterosexuella rollerna måste mannen vara den aktiva parten: han som begär, köper, ser – medan strippans roll är att vara objektet, den begärliga, den köpta.
Hela filmen går ut på att förklara att dessa män ändå är män. De är helare för kvinnor som måste leva med män som bara tänker på sig själva och de lyssnar på vad kvinnorna vill ha. Men kvinnorna som borde njuta blir i filmen enbart rekvisita, närmast scenografi i dansnumren, där deras roll inskränker sig till att le och betala. Nog vore det intressant att ha en kvinna i en huvudroll som går till en stripteaseshow och förklarar varför?
I stället är det som erbjuds snygga, inoljade, stenhårt tränade kroppar som juckar på en scen. Killarna tar av sig skjortorna för att bli översköljda av ett regn av dollarsedlar – och därför ska de också ha respekt enligt filmens egen kod. Delvis också för att de är stjärnor då de uppträder. Så varda de då bestående: rampljuset, dollarsedlarna och sex. Och minst av dem, nästan helt ovidkommande, är sex.