Filmrecension: Allvar och fars i Chaplins anda
Xavier Beauvois var regissören som gjorde den sobra franska munkskildringen Gudar och människor (2010) om ett trappistkloster i krigets Algeriet. Också i Chaplins pojkar (La rançon de la gloire) tar han sats i verkligheten men nu i en något annan tonart.
DRAMAKOMEDi
***
Då Charles Chaplin avled på juldagen 1977 i Vevey i Schweiz fick han efter gravläggningen inte alltför länge vila i sin grift. I mars 1978 stals kistan av ett par östeuropeiska invandrare i försök att begära lösen och pressa Chaplins familj på pengar.
I sin film har Beauvois förvandlat dessa män till algeriern Osman (Roschdy Zem) och belgiern Eddy (Benoît Poelvoorde), två marginaliserade och smått patetiska figurer.
Det börjar med att Eddy blir frigiven efter att ha avtjänat ett kortare fängelsestraff. Han avhämtas av Osman, som står i någon form av tacksamhetsskuld till honom, och låter Eddie bo i en husvagn bredvid sitt eget ruckel. Medan Eddy tar ganska lätt på tillvaron är den allvarsamme ströjobbaren Osman tyngd av ekonomiska bekymmer. Han lever på minimilön samtidigt som hustrun befinner sig på sjukhus vilket kräver pengar. Att realisera sin lilla dotter Samiras (Seli Gmach) dröm att få studera till veterinär kan han inte ens tänka sig.
I dessa två karaktärsporträtt finns en medveten anspelning på Chaplins dubbla världar. Eddy är gycklaren och clownen medan Osman representerar luffarens utsatthet och sociala misär.
När julen anländer har Eddy på sina speciella vägar kommit över en television. Där kablas nyheten ut om Chaplins död som skapar det frö som börjar gro hos Eddy. ”Kanske en vän kunde hjälpa oss.” Osman tar till en början resolut avstånd från denna vanvettiga idé men tyngd av sina ekonomiska bekymmer faller han slutligen till föga.
Allt går smärtfritt när kistan grävs upp en natt och forslas till en annan plats. Förhandlingarna som sedan tar vid per telefon är däremot miserabelt dåliga. Snart dras nätet åt och duon åker fast.
Regissörens försök att finna paralleller med Chaplins värld och blanda den klassiska engelska Ealingkomedin med de belgiska bröderna Dardennes samhälleliga realism har sina ljusa stunder men vissa stilbrott kan också noteras. Särskilt fyndig är inte sidointrigen med Eddy som uppträder på en lokal cirkus. Chaplins kompositioner varvas med gamle mästaren Michel Legrands originalmusik som ärligt talat inte firar några större triumfer.