Musikrecension: På väg mot idyllen
Avanti avslutade årets sommarfest med flera aspekter på den eftertraktade idyllen.
KLASSISK MUSIK
György Ligetis (1923–2006) violinkonsert från 1992 är ett märkvärdigt verk. Dess fantastiska mikrotonala universum, skapad med hjälp av övertoner och avvikelser från tempererad stämning, innehåller influenser från en mängd olika stilperioder och kulturer. Musiken är ömsom vild och passionerad, ömsom skör och sakral.
Pekka Kuusistos, Hannu Lintus och Avantis tolkning av Ligetikonserten i lördags hör till de absoluta höjdpunkterna under Avantis Sommarmusik 2015. Kuusistos kombination av virtuositet och entusiasm söker sin like. Undertecknad tackar även för den öronskärande och gripande okarina- och blockflöjtsektionen.
Kuusisto var lika förtrollande i extranumret, Aulis Sallinens Cadenze för soloviolin (1965) – en stilfull bugning till den 80-åriga tonsättaren.
Lördagens konsert inleddes med uruppförandet av Jouni Kaipainens (f. 1956) nya trombonkonsert Life is ... med Valtteri Malmivirta som solist. Titeln kommer från en replik ur Shakespeares Macbeth, som Kaipainen på ett skickligt sätt utnyttjar som verkets programmatiska ryggrad.
Solotrombonen förde associationerna till människan som struttar en stund på livets scen bara för att bli till ingenting. Malmivirta demonstrerade den lyriska sidan av sitt instrument med sakta och långa toner och glissandon, och orkestern utgjorde en mestadels kammarmusikalisk bakgrund.
Verket består av sex avsnitt som bildar två större delar. Kulminationerna var välplacerade, men annars gav materialet ett litet mållöst intryck, i synnerhet i de mindre tonala ställen. En del av verkets tragiska och komiska potential kan ha uteblivit i det någorlunda försiktiga uruppförandet.
På andra konserthalvan stod Magnus Lindberg på dirigentpodiet. Lindbergs Joy (1990) för kammarorkester och elektronik, en garanterad favorit, bjöd på en halvtimme av klangnjutning.
Festivalens tema, Idyll, var väl framme på söndagens avslutningskonsert. Richard Wagners symfoniska dikt Siegfried-Idyll (1870) representerar en klassisk syn på idyll: inga konflikter förekommer, och musiken andas frid och ro. Matthias Pintscher dirigerade Avanti utan några överdrifter.
Pintschers orkesterkomposition Idyll (2014) närmade sig begreppet idyll på ett mer problematiserande sätt. Verket började som ett kontinuum av instrumentrepliker – tonsättaren har använt andningen som metafor. Upprepade och uthållna toner garanterade kontinuiteten. Betoningen av orkesterns låga register samt de våldsamma tuttina medförde ett allvarligt hot mot idyllen. Verket imponerade stort, än om det kunde ha slutat tidigare, strax efter det konstfullt integrerade drömska pianosolot.
Festivalen avslutades med Gustaf Mahlers sångcykel Das Lied von der Erde (Jordens sång, 1908). Pintscher, solisterna Lilli Paasikivi och Tuomas Katajala samt den stora orkestern stod för en stark tolkning.
Verket bygger på Hans Bethges bearbetningar av gamla kinesiska dikter, som handlar om livets skönhet, elände och förgänglighet. Mahler låter dock orkestern tala lika mycket som själva texten.
Den omfattande sista sången Der Abschied (Avsked), där tystnaden, ödslighet och mörka orkesterfärger är viktiga element, förde osökt tankarna tillbaka till Pintschers Idyll. I slutet av Das Lied von der Erde finns en idyll utan människan – hon har blivit en del av naturens eviga kretsgång.