Femtio nyanser av svart
Det var inget brett utbud av black metal på årets Tuska, men det kompenserades lite av Abbaths världspremiär för sitt nya band.
Vitsord:
Det fanns aldrig en chans för norska Olve “Abbath” Eikemo att lyckas övertyga publiken med sitt nya band, som bär hans eget artistnamn.
Då man redan gjort en tjugo år lång och respekterad black metal-karriär i odödliga Immortal kan man bara kacka ner sitt eget arv, och visst, efter lördagens spelning tävlade black metal-fansen om vem var mest besviken:
“Trummorna hördes inte”, “trummorna var för högt på”, “gitarrerna var såsiga”, “gitarrerna hördes inte”, “det var för många gitarrer” osv osv …
Kanske var det mixaren som inte hittade rätt sound – det var trots allt världspremiär för bandet Abbath – eller kanske var det Eikemo som arrangerat de gamla Immortal-låtarna fel för fyra gitarrer? Kanske är han helt enkelt dålig på det han gör, välj själva vilken smädelse som passar bäst.
Själv påstår jag att inget av det där spelade någon roll när Abbath öppnade käften. Det finns black metal-sångare som låter som väsande ormar, som rytande björnar, som nötskrikor, häxor, Gollum eller King Kong, men det finns bara en Abbath. Knarrig, ilsken och besviken bräker han ur sig trollformler och förbannelser. Och någonstans här stöter man emot den där väggen av nykter insikt att detta – gamla skolans black metal – är något bortom både musik och kritik, ett oljud i femtio nyanser av svart och en rent komisk mörker, en hopplöshet blandad med stora, breda leenden, allt indränkt i mjöd, läder, nitar och bitumen till hårfärg.
Abbath, du hade aldrig en chans, men vi kommer alltid att älska dig ändå.
---
Tuskafestivalen avslutas på söndag med bland andra Opeth, Stratovarius och Alice Cooper.