Initierat om Jussarö
Schildts&Söderströms 2015
Jussarö i Ekenäs södra skärgård har en intressant historia. Första gången förekommer ortnamnet som Juxaroe i det s.k. danska itinerariet, en farledsbeskrivning från 1200-talet. Fast bosättning fick ön på 1780-talet vid det som i dag kallas Västerviken. De första bebyggarna livnärde sig på jakt och fiske.
I början av 1800-talet blev det emellertid mera aktivitet. Kustsjöfarten ökade och därmed också lotsningarna i de svårnavigerade farlederna. Lotsplatsen på Busö bemannade Jussarö, först tillfälligt och sedan permanent. Senare blev stället en självständig lotsstation. Denna status hade man fram till nedläggningen år 1960.
Om människor, liv och näringar på Jussarö har skärgårdsbon Sven Stenlund skrivit en intressant och medryckande bok. Författaren är född, uppvuxen och bosatt på Julö i Ekenäs skärgård.
Lotsepoken på Jussarö kulminerade kring år 1900 och utgjorde den första "storhetshetstiden" på ön. Ett tiotal hus och stugor med hundratalet invånare fanns längs stränderna vid Västerviken. En tid fanns det egen skola men ofta gick barnen i folkskolan på Skåldö.
År 1912 förändrades läget radikalt när lots- och fyrväsendet i Finland förryskades och de flesta lotsar och fyrvaktare valde att avgå i protest. När första världskriget sedan bröt ut släcktes fyrarna och lotsverksamheten lades ned. Efter kriget befolkades ön på nytt men livet på Jussarö blev inte vad det varit.
Grynnor och fyrar
Det finns gott om grund i vattnen utanför Jussarö. Dessutom stör järnmalmsfyndigheterna navigationen och på gamla sjökort konstateras att "här förvirras kompassen". Åtskilliga fartyg har förlist söder om ön och frågan om att uppföra en fyr var ständigt aktuell. Av olika orsaker fördröjdes dock projektet och först hösten 1891 tändes fyren. Då flyttade också fyrvaktare med familjer till Jussarö och bidrog därigenom till den första blomstringsperioden. Fyren var dock felplacerad och också svagt byggd och år 1922 uppfördes en ny obemannad fyr på Sundharun, ett par sjömil söder om Jussarö.
Den andra "storhetstiden" inföll åren 1956-1967. Då drev Vuoksenniska-bolaget gruvverksamhet i stor skala med upp till 200 fast anställda. Gruvdrift hade visserligen i viss utsträckning förekommit redan tidigare. Men nu satsade man på allvar. 500 personer deltog i byggandet av gruvsamhället och Jussarö-gruvan hade en stor betydelse också för hela skärgården. Gruvan erbjöd arbete och ett trevånings bostadshus byggdes år 1960 på ön. Totalt hann man bryta inemot två miljoner ton järnmalm innan gruvan stängdes som olönsam. Infrastrukturen i skärgården hade då förbättrats avsevärt och bl.a. Baggövägen och Skåldöfärjan kan tacka gruvan för sin tillblivelse.
Om lotsning, fyrar och gruvor berättar Sven Stenlund ingående och sakkunnigt. Men han redogör också för sjöbevakarna på ön och militärens närvaro från och till och glömmer inte heller att skildra Jussarö av i dag. Hans bok är en viktig skärgårdskulturell dokumentation av livet på Jussarö under drygt två sekel.
Stenlund är själv ättling till "lots-Lundbergarna" som kom till ön redan tidigt. Hans genuina förankring i bygden gör att person- och bildgallerierna är synnerligen rikliga. Dessa påminner oss också om att människan är en oskiljaktig del av skärgården och inte bör ses som något väsensfrämmande.
De talrika familjebeskrivningarna utgör viktiga källor för såväl släktforskare som skärgårdsintresserade men ett personregister skulle ha gjort livet lättare för vetgiriga läsare. Men alltnog: Sven Stenlund har presterat en värdefull bok som krävt omfattande källstudier.
Mats Kockberg