Backantisk glädje i Borgå
Avantis Sommarmusik är återigen i full gång. Festivalen, som firar sitt 30-årsjubileum, bär temat idyll.
Emanuele Torquati, piano, Avanti!, dir. Matthias Pintscher. Schönberg, Skrjabin, Beethoven. Öppningskonsert i Konstfabriken 25.6.
Programmet har sammanställts av tyske dirigenten och tonsättaren Matthias Pintscher (f. 1971), som var Sommarmusiks tematonsättare 2006 och nu återvänder som konstnärlig planerare.
Till vardags är Pintscher konstnärlig ledare för självaste Ensemble Intercontemporain i Paris. På torsdagens öppningskonsert uppträdde han enbart som dirigent, men naturligtvis har även hans kompositioner en liten särställning under festivalen – två orkesterverk och två mindre verk ingår i programmet.
Sommarmusiks trumfkort är den saliga blandningen av nya och äldre pärlor ur repertoaren. På öppningskonserten låg tyngdpunkten på den äldre sidan, med sådana stora 1800-talsverk som Aleksandr Skrjabins pianokonsert op. 20 (1896) och Beethovens symfoni nr 7 (1811–1812).
Lättillgängligt
Arnold Schönbergs Kammarsymfoni nr 2, som inledde konserten, har nästan åttio år på nacken. Schönberg började komponera verket redan 1906, men slutförde arbetet först 1939.
Schönberg inledde sin karriär som senromantiker men blev sedan känd som tolvtonsteknikens uppfinnare, och i andra kammarsymfonin kan man höra influenser från båda traditionerna. Verkets två satser består av variationer och präglas av ett ihärdigt motiviskt arbete. Den senare satsen förefaller mera lättillgänglig tack vare dansallusioner och expressiva kontraster.
Skrjabins pianokonsert i fiss-moll, en skön lyrisk-romantisk skapelse à la Chopin, passar utmärkt till idylltemat. Dessvärre uppstod det stora problem med balansen mellan orkestern och solisten.
Mjukt och skört
Pianisten Emanuele Torquati, som hade noterna framför sig, spelade så mjukt, skört och inåtvänt att jag hade svårigheter att höra pianot till största delen av tiden. Stråkarna lät underbara, men helhetsintrycket blev nästan flegmatiskt.
I Beethovens A-dursymfoni var tonen en helt annan. Man påmindes än en gång om det som är kärnan i Beethovens genialitet: drivkraften som är inbyggd i materialet, i dess tonala spänningar och metriska proportioner.
Pintschers tolkning var kanske inte den mest nyanserade men full av oemotståndlig backantisk glädje. Avanti, med konsertmästaren Antti Tikkanen i spetsen, var i eld och lågor, och konserten slutade i en virvlande triumf.